Ränningehus / 144 (1945) Author: Albert Engström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [10]

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kastar på min guldklimp. Jag håller den först två
decimeter från ögonen — sen närmar jag min
nugget näsroten — så sakta, sakta. Jag vet ju att
människan vindar under sömnen. Och nu skall
jag — tre kronor i mitt svenska hjärta — vinda
som ingen hittills har vindat i hela den civiliserade
världen.

Nå Gud vare lovad och prisad Och Hans Heliga
Namn Också! Jag somnar, men tappar min nugget.
Den glider över min av grånad skäggstubb
betäckta kind och stannar kylande under min nacke.
Jag vaknar som om jag hade en kall ödla i
sängen, reser mig upp och talar till makterna. Jag
känner mig som en usel och eländig människa och
ber om frid, fromhet och sömn — framför allt
sömn.

Jag läser som man läser en av sin barndoms
böner:

Rora caeli pietatem, stilla vitae puritatem in vallem miseriae!

Och så hugger jag min nugget och börjar vinda
igen. Jag minns inte om jag tappade den, ty jag
somnade och sov, sov. Men med drömmar, ur
vilka jag tyckte mig vakna ibland. Jag levde i
Florida och umgicks bara med piskormar som
simmade i ett gult vatten eller hängde ned från
lianerna. Men jag sov och vaknade först då chevalier
Arwidius stod vid min säng och försäkrade att det
var tid att stiga upp och leva. Men jag var trött.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>