Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [11]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är sjuk, att jag är hemskt nervös — jag vill upp
till Hjalmar Lundbohm och byta om luft. Han har
räddat mig många gånger. Den där förbannade
luminalen lever kvar i kroppen än. Mina lungor
darra och mina axlar skaka. Jag tänker: Vore det
inte skönt att gjutas in i en cementcylinder och
åka ner ett par kilometer — ty så djupt skulle vi
göra hålet. Tusen röster skrika igen i mitt huvud,
jag känner en kyla som av is över ryggen, jag
sitter och fånar och skakar på min stackars arma
skalle och känner mig som en boren idiot — i
samtna ögonblick öppnas Heidenstams dörr som av
ett luftdrag och Heidenstams skugga passerar
förbi mig på väggen. Jag reser mig upp och skriker:
— Verner! Verner! men skuggan går lugnt förbi
mig på väggen. Jag hör hans fasta steg, som jag
känner igen. Han går sakta förbi och jag skriker
än en gång: Verner! men han försvinner i
skuggan borta vid dörren till hallen. Är han död?
tänker jag. Eller har jag så intensivt tänkt på
vår gemensamma begravning på Blå jungfrun, att
jag kunnat frammana hans skugga?
Min första tanke var att Verner dött och »gått
igen» som det heter. Men min andra tanke var att
jag nödvändigt måste byta om luft. Jag måste resa
till Lappland och andas in arktiska bakterier. Jag
tänker mig det rum som Hjalmar Lundbohm brukar
ge åt mig. Där är tystnad och frid och virvlande
norrsken, om jag vill gå ut på trappan. En skog
som är modellerad av snö — du ser inte en gren,
en kvist, och knarrning under skidorna eller
förnäm vila i en ormande rissla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
