Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
I. En enveten pojke. — Hur man botade tandvärk i den gamla, goda tiden. — Ett besök på julmarknaden. — Barnaglädje för femtio år sedan. — Den första slanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
goda tiden. Det var överhuvud taget endast leksaker, som
salubjödos. Tennsaker och blecksaker samt, det hörde nu till,
»Niss-å-Nasse» i alla möjliga dimensioner, pepparkaksgubbar
med korinter som ögon och med streckade drag, ett slags
sammanvuxna tvillingar, de där varje barn måste äga ett
exemplar av. Så förekommo naturligtvis en mängd olika
trumpeter, vilka ställde till ett rent avgrundslarm, ty det roade
synbart även de äldre att tuta i trumpeter och deltaga i det
allmänna oväsendet. Trummor voro rätt så kostbara ting, så
de kommo mindre i fråga.
Att besöka julmarknaden på Stortorget var den tiden rent
av traditionellt och därför var det en olidlig trängsel på det
lilla torget. De ordentligt inbölsade gummorna i stånden hade
all möda att expediera och tillse att ingenting »kom bort».
Jag tror man var mindre noga med mitt och ditt i gamla
dagar. Den, som inte såg upp med ögonen — etc.
Jag hade fått min trähäst, den var visst endast ett par tum
hög, och hand i hand med pappa kom jag ur folkvimlet. Vi
bodde på Norr och hade alltså en duktig väg hem. På
Drottninggatan mötte pappa en bekant, en gälbgjutare, och så vek
man av upp till Hötorget, där man på källaren i nr 10 skulle
ha en julglögg. Att undertecknad var med, tänkte igen på
och så fick jag, samtidigt jag blev av med min första tand, en
inblick i de ställen, där man »tager en tår på tand».
Källaren ifråga låg på Hötorgets östra sida och djupt under
jorden. Hur underligt det luktade där nere. Det var doften
av enriset, som man rikligt bestrött golvet med, det var dålig
tobak, lukt av inlagd sill och så naturligtvis den fuktlukt
lokalen i sig själv bjöd. Men så var det på alla den tidens
restauranger. Själva Operakällaren var knappast
fashionablare.
Först tog man en »vickning», d. v. s. man högg in på den
kalla mat som stod dukad på ena ändan av disken, och så
sattes det fram brännvin och öl på de odukade stora björkborden.
Vi hade slagit oss ned i ett stort lag herrar, borgare som
pappa, alla litet rödmosiga, framför allt oändligt pratsamma.
Alla skulle de desslikes fägna den yngste gästen, och där satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
