Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
IV. Gamla stockholmsoriginal. — Den hånade och förföljda »Trasfröken». — Den elegante, beundrade Soto Maior. — Den bortskämde »Vackra Roosen». — Kvinnohataren på Hamngatan. — Den frispråkige pastor Bengtsson. Till slut den kurtisante gamle Tidnings-Boije.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Min salig farmor var så rar,
hon hade hundra år på nacken,
hon hade egna tänder kvar
och eget hus i Pelarbacken ...»
eller »Petterssons klagan»:
»Hon grälar på mej, hon grälar på mej,
hon gör aldrig annat än grälar på mej ...»
Han sjöng med en ganska njutbar röst samt med gott
humör. Undra på att allt köksarbete avstannade, ja, att även
herrskapena själva kostade på sig att lyssna till den ståtlige
trubaduren, om vilken de befängdaste historier gingo. Man
sade bl. a. att han var son till en berömd skådespelare och att
fadern försökt utbilda honom till operasångare, men att hans
vagabondnatur tagit ut sin rätt och att han rymt ur elevskolan,
för att dyka upp på marknader eller på Djurgårdsslätten samt,
som vi hört, på stockholmsgårdarna.
Ännu inpå gamla dagar bibehöll Roosen sitt ståtliga yttre och
blev målad av Carl Larsson samt modellerad av Carl Eldh.
Även med R. kom jag att stå på tämligen god fot och fick
del av hans såväl framgångar som bekymmer. Han var gift
— frun hade klädstånd på Söder — och makarna hade en
dotter i Berlin, en dotter som R. för resten på 1880-talet
hälsade på.
»Vackra Roosen» var född 1839 och levde till 1912, då han
avled på S:t Eriks sjukhus.
Det var ej många som följde »Vackra Roosen» på hans sista
färd. I gravkapellet samlades endast hans fru, sköterskan och
ett fåtal av hjonen från den närliggande
försörjningsinrättningen. För resten fick akten ett rätt så trist inslag, i det att
änkan ovillkorligen skulle ha en lock av den dödes ännu
rikliga, vackra hår. Någon sax fanns emellertid inte och så skar
man av locken i fråga med en kniv.
— — —
Slutligen ha vi Tidnings-Boije, den smutsige gamle
kolportören med det gråa stripiga skägget, den gröngula gamla ulstern,
den buckliga hatten, men framför allt med den väldiga packen
gamla smutsiga tidningar, buren halvt under armen, halvt
uppå ryggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:52:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rannsten/0041.html
