Rännstensungar och storborgare / 84 (1924) Author: Emil Norlander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
XI. En hel gata försvunnen. — Vi pojkar bilda en egen brandkår. — Andra pojkstreck. — Jag ser den första revyen här i livet. — Ett farligt frö som såddes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Selfrid Kinmansson.

Här fick 1876:an ett osökt
tillfälle att frammana de viktigaste
händelserna under det gångna året
personifierade. Man fick höra trion
Trebelli—Kristina Nilsson—Conrad
Behrens sjunga om det konsertliga,
man fick se Elden, framställd av
Anna Rustan, virvla kring och så
en brandsoldat komma in —
brandkåren hade 1876 fått sin
huvudstation färdig — man fick vidare se
Fröken Filadelfia, sjungande om
100-årsjubileet, ett par kypare,
talande om drickspengarnas
avskaffande, Fröken Cretonnes, »gift»,
samt Tiden, en vithårig gubbe, följd
av 1877:an, ett lindebarn, som
Tiden bar på armen. Någon balett förekom ej alls och det hela
slutade med att den gamla 1876 sjönk ned genom golvet,
varefter det nya året, 1877, framställt av en barnunge, deklamerade
en stump och August Warberg föredrog den traditionella långa
slutkupletten, i vilken serverades en hel del snärtar. Det hela
var så lättfattligt som möjligt, kort och gott. Författaren, som
var anonym, avslöjades sedermera och blev under årens lopp
mycket till jublad för bl. a. »Öregrund—Östhammar», »Pelle
Grönlunds bryggeri», »Hattmakarens bal» m. fl. stycken, de där
ännu i dag roa en stor och tacksam publik. Han hette Selfrid
Kinmansson och var far till vår nuvarande kommunalpamp,
byrådirektören H. S. Kinmansson.

Vi blevo i tidernas fortsättning intima vänner, jag och
Selfrid Kinmansson, ordensbröder och goda kamrater. Han fick
i sin tur se många revyer skrivna av parveln, som 1877 tiggde
sig in på »hyllan» i gamla »Ladan». Jag fick t. o. m. officiellt
säga honom att det var hans glada, kvicka, fyndiga revy som
kom att väcka teaterdillet i min för just den sortens dille lätt
mottagliga hjärna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>