Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XVIII. Knoget för brödfödan börjar. — Jag vill bli tidningsman, men blir tidningssättare. — Redaktör blir jag i alla fall. — Min första revy och det öde den fick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På »Normanska officinen», som det hette, kom jag under
fostran och vård av en äldre, mycket allvarlig herre, som hade
att leda mina första fjät. Han var den, som skulle bekomma
de slantar, jag under de tre första månaderna kunde sätta
samman, detta som ett slags arvode för den fackundervisning,
han bibringade mig. Efter de tre månaderna hade han att
avlöna mig på ett någorlunda anständigt sätt.
Jag placerades framför en kast och underättades om hur och
i vilka fack de olika stilarna lågo. Det fanns nämligen inte
sättmaskiner den tiden. För att underlätta mitt arbete, skrevs
bokstavens namn med krita på fackets kant.
Och det första verk, jag fick sätta, var — Rinaldo Rinaldini.
Jag hade läst den rövarromanen långt före, men jag
försäkrar, det var den käraste man kunde ge mig som »lärobok».
Den försonade mig hastigt med den nya omgivning, jag fått,
och den kom mig att glömma det ohyggliga i att stå på ett enda
ställe en hel, hel lång tio-timmars-dag. Men allt vänjer man
sig vid och snart nog försvann ömheten i »fossingarna», jag
blev lika duktig som mina nya kamrater.
Vi voro nämligen en hel del s. k. typografelever på
»officinen» i fråga; många av dem äro nu för övrigt välbeställda
boktryckare, en del ha blivit faktorer, men många stå ännu i
dag vid sin kast och plocka och plocka. Alla ha nämligen inte
kunnat sätta sig in i den nya tidens sättningskonster med
sättmaskiner.
Denna sista harang begagnar jag som inledning till ett kapitel
om mitt första redaktörskap. Jag började nämligen rätt snart
utgiva en kamrattidning. Den hette »Petitfyrkanten», så
kallad efter ett litet stilmellanslag. Tidningen i fråga var
handskriven och utgavs sålunda i endast ett exemplar, innehållande
av redaktören renskriven text samt av samma hand ritade
»gubbar». Att tänka sig, att detta enkla företag levde i ett par
år och ändå var hela inkomsten av företaget en krona per
nummer. Varje läsande betalade nämligen två öre per gång,
och det ville till att kontrollera, det tidningen lästes raskt och
på stället.
Varje torsdagsnatt satt jag under dessa båda år och petade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
