- Project Runeberg -  Rännstensungar och storborgare /
136

(1924) [MARC] Author: Emil Norlander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
XIX. Kavaljer, dans och flamma. — Jag skriver ett teaterstycke, som verkligen blev uppfört. — En lustresa med snöpligt slut. — En »musikalisk-deklamatorisk-dramatisk» soaré, som inte gick bättre.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sak» av det listiga påhittet. Han, ty han skulle förstås spela
med, fick en annan tös inom vårt lilla kotteri, till moitie i
pjäsen, bet sig i läppen och lät udda vara jämt.

Stycket skulle spelas i mammas stora sal på skottdagen den
24 februari 1884.

Vi hade nämligen nu kommit tillbaka till 14—16 Klara Norra
igen. För sista gången i övrigt. Mamma ansåg ju att i den
lägenheten låg hennes »lycka» gömd och inte ens den kolossala
hyran, 1,800 kr., hade förmått henne att avstå.

Här hade vi en duktig stor sal och den apterades nu till
teater. En dekoration målades på papp och spändes upp på
stora skärmar, ett stort, väldigt draperi, som passade till ridå,
fanns i mammas gömmor, och som ramp hade vi en på kant
ställd planka med små ljusstumpar bakom.

Och representationen blev rätt så lyckad. Alla kunde vi våra
roller, och den fulltaliga publiken, vilken betalt femtio öre pr
plats, hade alla skäl att vara nöjd med den enkla kost som
bjöds. Endast att se och höra den nätta primadonnan var värt
sin femtioöring.

Mitt förnämsta minne från aftonen var, att jag vid min
entré greps av den mest förfärande rampfeber, trots att jag,
som omtalats, stått på en verklig scen en gång i tiden. Det
blev alldeles vitt för ögonen, när jag först kom att stå inför
publiken, och jag famlade efter en vägg för att inte ramla.
Jag fick tag i en vägg också, men med det — ramlade väggen.
Det var vår ena kuliss. Publikens skratt återställde mig med
ens. Vad, tänkte jag, skrattar man ut mig! ... Vad skall
Hulda tänka? Med en jätteansträngning blev jag herre över
mig själv och spelade sedan för flera tusen miljoner.

Men samma med premiären. Vilka oförglömmeliga stunder
hade vi ej under repetitionerna, då jag fick agera emot »min
själs älskade». Hon gick helt upp i sin roll och vi hade
kärleksscener, som kom min rival att förbanna både pjäs och
författare. Hans roll i stycket blev rent tarvlig jämförd med min,
och vi teaterblängde på varandra, som man gör på en
riktig teater. Vid dessa repetitioner bjöds det i all enkelhet på ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:52:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rannsten/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free