- Project Runeberg -  Rännstensungar och storborgare /
138

(1924) [MARC] Author: Emil Norlander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
XIX. Kavaljer, dans och flamma. — Jag skriver ett teaterstycke, som verkligen blev uppfört. — En lustresa med snöpligt slut. — En »musikalisk-deklamatorisk-dramatisk» soaré, som inte gick bättre.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sång, den där varken vi själva eller publiken förstod. För att
höja den komiska effekten hade undertecknad en särskild
peruk, vilken, när man drog i ett i armen dolt snöre, kunde ställa
sig på kant. Oj, så man tjöt av glädje!

Att vi väl dock icke voro så »bakom» som amatörer, visar
följande: Här fanns i Stockholm på 1870-talet en mycket
populär sammanslutning, kallad T. V. (Thalias vänner.) Den
hade sina sammankomster på Börsen, och alltid spelades det
teater. T. V. hade så småningom slocknat av, och nu voro tio
år förflutna sedan dess. En smart herre med det allmänt
bekanta namnet Eriksson fann nu på att T. V. borde
återupplivas och dess tioårsdag firas. Han beslöt arrangera en
»musikalisk-dramatisk-deklamatorisk» soaré på Hotel W. 6. Vi
tillfrågades om vi ville biträda, och vad som då avgjort vägde
till Erikssons fördel var, att han lyckats få själva fru Anna de
Wahl
att spela med. Som ackompanjatör var Emil Andersson
engagerad och han skulle stå för dansmusiken även, ty enligt
tidens sed, skulle det bli bal efter den
»musikalisk-dramatisk-deklamatoriska» avdelningen. Emil Andersson var en på
1880- och 1890-talen mycket bekant pianist, känd under namnet
»vidbrända Andersson». Han hade nämligen i sin ungdoms dagar
råkat ut för en brännskada, som berövat honom synen på ena
ögat.

Nåväl, vi skulle giva ett par enaktare, av vilka undertecknad
endast minnes »Den sluge bonden» av Sällström, ty i den pjäsen
hade jag den sluge bondens roll plus ett par växelsånger med
fru de Wahl, vilket jag helt naturligt var mycket stolt över.
Vi repeterade i en dansskola på Gamla Kungsholmsbrogatan
och allt var klappat och klart, när vi premiärdagen samlades
i stora W. 6-salen, numera hotell Continentals norra flygel.

Där var mycket folk, mest dansant ungdom, och
föreställningen blev, att döma av applåderna, mycket lyckad. Men
sedan var det också punkt och slut.

»Vidbrända Andersson» kom inrusande i våra loger, när vi
som bäst höllo på att sminka av oss, och frågade, om vi fått
pengar av direktör Eriksson. Hade ingen män’ska sett »direktör
E.». Kapellisterna fordrade emellertid sitt gage, sade han,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:52:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rannsten/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free