Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XIX. Kavaljer, dans och flamma. — Jag skriver ett teaterstycke, som verkligen blev uppfört. — En lustresa med snöpligt slut. — En »musikalisk-deklamatorisk-dramatisk» soaré, som inte gick bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innan de spelade upp till dans och den annars så beskedlige
Emil Andersson var eld och lågor. Han satte sig i förbindelse
med fru Bayoud, som då hade hotellet, och hon — skruvade
ögonblickligen ned gasen. Det skulle inte bli någon dans,
förrän arrangören betalt musik och lokal. Oss andra tog man ej
notis om.
Och där sutto vi nu efter så mycket arbete. Till på köpet
ansåg publiken att det var vårt fel, att det inte blev dans, så
vi uppträdande fingo smyga oss ut en baktrappa. Väl ute på
Klarabergsgatan, sågo vi de sista lågorna uppe i festsalen
släckas, sågo den danslystna, lurade publiken komma ned, och
hörde samma publiks omilda omdöme gällande vad de kort
förut så energiskt applåderat.
Det var en reell skandal, men arrangören, vilken stoppat
biljettkassan i egen ficka, sågo vi aldrig till mera. Så slutade
den »musikalisk-dramatisk-deklamatoriska» soarén.
Stackars fru de Wahl!
— — —
En gång gjorde »De sju» en lustresa till Södertälje.
Förhyrda ångaren Hållsviken II, samt annonserade offentligt.
Den resan blev också något till fiasko. Aldrig har det sedan
syndaflodens dagar regnat så, som när »De sju» skulle
förmera sin kassa med att arrangera en lustresa. Ingen människa,
inte ens våra närmaste vänner, vågade sig ut söndagen i fråga,
och där låg vid Riddarholmen Hållsviken II, särskilt förhyrd,
och med »god musik ombord», d. v. s. sex mans blåsorkester.
På den ordinarie Täljebåten dök en och annan ombord — inte
hos oss.
»Blås för tusan!» ropade den hygglige gamle kaptenen,
»kanske går dom hit då.»
Det blåstes så regnet skvatt om’et, och verkligen kommo
några lättlurade personer ombord. Själva voro vi, styrelsen
inberäknad, sexton personer. Och för denna lilla skara hade
en särskild båt förhyrts ...
Det hjälpte inte med blåsa längre och så ångade vi i väg. Då
blev det vackert med ens.
I Södertälje var badsalongen »vikt» för dans och dit tågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
