Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XX. En s. k. gaskafton och en skandalös publik. — Klen recett för arrangörerna. — Kristina Nilsson-olyckan. — Ett tanklöst polisbefäl. — Gustaf Fredriksons rådighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro ytterst få, och på aftonen, medan vi uppe på scenen
sminkade oss till de blivande framgångarna, satt mannen i
biljettluckan, så gott som alldeles ostörd, ty knappast mer än ett
femtiotal besvärade honom. Då fann den mannen på att handla
själv. Så menat nämligen, att han började skrika till publiken
som strök förbi vår biljettlucka på väg till Tivoli, skrek
väldeliga ut ordet »gask-afton», och inom ett par minuter var
salongen fullsatt. Ingalunda dock av vänner och bekanta, av
vilka man kunde vänta förståelse, framför allt överseende.
Nej, nu hade vi fått en publik — som vi kunde vänta allt av.
Den började genast vid entréen att, enligt den tidens
vilddjursliv, skräna och föra ett hiskligt oväsen. Mycket punsch
hade den tydligen fått innan den kom, och här var
servering vid småbord. Punschen började med ens så att säga flyta ute i
salongen, och det sades att man drack den goda svenska
nationaldrycken ur sejdlar ...
Vi på scenen voro stela av fasa. Vem i allt namn hade släppt
in dessa vilddjur? Mannen i luckan. Var var han då? Borta.
Borta med pengarna! Nå, han skulle väl komma igen, men hur
kunna tillfredsställa denna oväntade publik? Våra damer, unga,
snälla, anständiga familjetöser, förklarade stortjutande, att de
tänkte visst inte uppträda ...
Det hade bara felats det. Fått ställa in och betala igen
pengarna. Vi hade ju, vi på scenen, inga pengar.
Det var att sätta i gång. Och så började en av de största
skandalföreställningar, undertecknad i hela sitt liv bevittnat.
Publiken var bindgalen, den tjöt, sjöng med, hurrade och
beställde mera punsch, vilken senare gärna serverades, nu skulle
nämligen källarmästaren ta igen för de där ostronen året
före ... Ett eller annat nummer blev, förstås, godtaget. Vår
söta primadonna slog kolossalt an. Tacka för det! De ville
t. o. m. inte höra eller se någon annan än henne. Oss andra
hyssjade de ut, och ville man inte maka sig ut från scenen,
kastade de tombuteljer mot den envise. Primadonnan!
Primadonnan! skrek man. Och medan jublet rasade som värst i
salongen stod primadonnan och stortjöt bakom fonden.
Detta allt under första avdelningen, vilken upptog en hel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
