Rännstensungar och storborgare / 187 (1924) Author: Emil Norlander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
XXV. En publikgunstling. — Han ville till cirkus, men hamnade på kontor. — De första stegen på varietétiljorna. — Mot höjderna. — En ödesdiger Finlandsturné. — I dödens famn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sigge Wulff. Ett av hans senaste porträtt.

»gigerl», som hette Littke Carlsen.
Den typen hade Sigge sett i
månadtal, och slutligen beslutit lägga om
sin egen typ à la Littkes. Denne var
klädd i en liten kort frack-jacka, om
ordet tillåtes, och stramt sittande
svarta trikåer, Sigge lät göra sig en
slags kavajkostym av rutigt
fodertyg, satte sidenslag på den, köpte sig
en elegant chapeau-claque och
desslikes en väldig käpp med en lång,
tung krycka på. Typen blev aldrig
riktigt Littke Carlsens, utan en, vad
man då kallade, jannetyp, som slog
kolossalt an, ja, som efterapades
litet varstans. Då samtidigt »Jones
grill», restaurangen vid
Norrmalmstorg, blivit tillhåll för det unga, mera
snobbiga Stockholm och salig Jörgen
lancerade ordet »grilljannar», blev
Sigges skapelse med ens kallad
»grilljannen». Som »grilljanne»
gjorde han oerhörd succès i Berns
och i landsorten, men framför allt i Finland.

Det var absolut hans olycka, denna senare turné. Han blev
till en början rent avgudad där borta på andra sidan. »Jag får
aldrig vila», skrev han till undertecknad, »aldrig rå mig själv.
När jag lyckas komma ifrån ett kotteri vid fyratiden på
morgonen, knackas jag upp av ett annat kotteri klockan fem, för
att fara ut och frukostera ...»

Lyckan växlade kanske litet, och man talade om att särskilt
studenterna i Hälsingfors uppträdde aggressivt gentemot den
bortklemade gunstlingen, men han var lika »dragande» ändå
och man slogs formligen om att få kontrakt med honom. Han
förtjänade massor av pengar, sades det, mycket, mycket
dyrköpta pengar för övrigt.

När stockholmarnas, snart sagt, avgudade Sigge återkom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>