Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVI. Restaurangliv i gamla dagar. — Jag beslutar mig för att fly det farliga fosterlandet. — En förfärlig sjöresa. — En nattlig eldsvåda i Berlin. — Vegetabiliska orgier. — Hamnar i en droskkuskfamilj och får det utmärkt. — Tyskt borgerligt söndagsfirande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade de, sällskap hade de. För dem var det hela en härlig
lustresa, för mig var det som en deportation, en frivillig
deportation visserligen, men jag kunde inte nå de mina längre.
Jag vände mig instinktivt mot stationen. Jag ville hem igen.
Jag ansåg mig icke kunna stanna en minut här, där ingen
förstod mig, där ingen hade ett uns medlidande med mig om
jag gick under.
Svettdropparna sprungo fram på pannan och jag såg allt
som i ett vitt ljus. Jag kunde ju inte komma hem. Jag måste
åtminstone försöka stanna en tid.
Under det jag så stod och övertalade mig själv, kom en
lantman mot mig och frågade mig om något. Det var på någon
slags dialekt, han talade, och jag kunde inte svara honom. Vi
voro alltså två lika hjälplösa, detta sista väckte mig som till
tanken, att jag dock måste visa mig som en man och icke, som
en annan mammas gosse, tappa allt kurage. Jag famlade efter
en adresslapp, jag fått av en vän i Stockholm. Det var till en
skollärare, hos vilken jag icke allenast skulle få bo till billigt
pris utan ock i språkligt avseende förkovra vad jag lärt mig
i skolan och privat.
Grüne weg stod det på lappen. Var i allt namn låg den
gatan? Jag lät min gamla koffert stanna på stationen, och så
gick jag på måfå att söka upp en poliskonstapel. Denne
förstod mig rätt så gott och jag honom. Han pekade ut vägen
på en karta, jag hade, och så kom jag mitt upp i det
jäktande storstadslivet. Ångesten, jag nyss anfäktats av, försvann
inför allt det nya, som ögat uppfångade. Jag kom nedåt Unter
den Linden, som jag så mycket hört talas om, och jag kom
förbi slottet samt det då nya, ståtliga polishuset. Allt
verkade så mäktigt och jag började snart nog känna mig glad
att vara så här långt ute i världen, få se så mycket som icke
alla få se.
Visserligen blev både min värd och mitt nya hem, var för
sig en desillusion. Min värd var vikarierande
elementarlärare, men såg ut som en vedsågare och led av något slags
ansiktsekzem, som hindrade honom att raka sig. Hela
ansiktet var sålunda en urskog av skägg. Hans hem var mörkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
