Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVIII. Det minnesrika Nürnberg. — Jag blir på det vänligaste mottagen av min nye doktor. — Söndagsvandringen i Nürnberg och en avstickare till München. — Jag får gå »brandvakt». — Uppträder slutligen som en slags pajas på en Bockbierfest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
före min semesters slut, räknade vi igenom förmögenheten
— det var knappast en mark. Det såg alltså, som jag tyckte,
mycket trist ut.
»Asch», utropade min mera tränade vän, »du har ju en
ulster!»
Ja, jag hade verkligen en bussig resrock, men den behövde
jag, ty jag skulle ju stanna på vintern i Tyskland.
»På vintern, ja», skrattade min vän, »men nu är det ingen
vinter!»
Med stor behändighet övertalade han mig att, vad man
kallade det, »stampa» på resrocken. Han skulle stå för
hälften vad vi fingo, samt behålla kvittot, varefter jag endast
hade att sända honom min andel, så skulle jag ett par dagar
efter ha min rock i Nürnberg. Nå, nöden har ingen lag, och
så vandrade min kära ulster till den s. k. juden, och
resultatet blev att vi hade sju mark att röra oss med.
När vi kvällen före min avresa till Nürnberg kommo upp
på rummet, var det emellertid endast tre pfennig kvar. Men
strunt i kassan, bekymret var hur jag skulle kunna vakna på
morgonen, ty tåget gick klockan sex och ingen av oss hade
klocka. Men väckningen åtog sig min vän. Han hörde såväl,
sade han, när man började röra sig på gatan, och det var
dags att stiga upp. Vi lade oss i den förtröstan, och mycket
riktigt purrades jag. Det var ett farligt liv på gatan av folk,
kneiperna voro desslikes öppna. Det blev inte litet fjäsk med
klädseln, och inom några minuter var jag färdig, varefter vi
togo avsked av varandra.
»Släng in nyckeln under porten, sedan du låst porten
ordentligt», förmanade min lycklige rumskamrat samt kröp tillbaka
ner under täcket.
Jag öppnade också porten, låste den och slängde därefter
in nyckeln långt in mot vänster, där min väns städerska sedan
skulle kunna leta reda på den. Nu stod jag på gatan, men
hade inte riktigt reda på åt vilket håll som stationen låg. Men
det var fullt med folk i rörelse, så jag fick snart nog reda
på rätta vägen. Och till stationen kom jag — men den var
stängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
