Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXIX. »Fall ur praktiken.» — Ett spännande äventyr i mottagningsrummet. — Jag längtar hem, men är på vippen att få stanna för alltid i Tyskland. — Äntligen hemma igen! — Ett gemytligt ungkarlsliv. — Till slut en pikant liten historia om en äkta man på avvägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid förfärdigandet av lösplåtar, tänkte man sig kunna gjuta
fast de små emaljtänderna vid en aluminiumplatta. Min
doktor offrade både tid och pengar för att söka förverkliga den
drömmen. Och naturligtvis var undertecknad högst
intresserad även. Det hade nämligen varit något att komma hem till
gamla Schweden med. Och jag vill inflika, att vi sedermera
mycket sysslade med aluminiumgjutning på min brors ateljé,
och att vi därvid hade en god hjälpare i ingenjör F. W.
Lindqvist, Primuskökets den tiden synnerligen okände skapare.
Han skaffade oss en särskild ugn att smälta metallen i, byggd
på samma idé som Primusköket, vilken vida översteg allt vad
tyskarna utexperimenterat. Men denna och annan hjälp åsido,
sprack den nya idén fullständigt på olösligheten av
aluminiumets lödning. Innan denna metall kan på ett praktiskt och lätt
sätt lödas, blir den aldrig något för hrr tandläkare — och
knappast sedan heller.
Vi talade härovan om bedövningar, och en söndag fick
doktorn besök av en liten undersätsig beväring; min doktor var
nämligen militärläkare även. Mannen i fråga skulle ha en
finne, en ful bula på ena kinden, öppnad. Men han begärde
bli sövd, och som ingen patient väntade, beslöt doktorn offra
en smula tid åt ynglingen. Undertecknad gjorde allt i ordning
för sövning, ynglingen skulle just till att slockna av och
doktorn stod beredd att öppna bulnaden, då ynglingen med ett
språng var uppe, omtöcknad av kloroformen. Han skrek till
en början ideligen »mördare!» röck upp sin fascinkniv, en liten
kort sabel, som han hade, samt började svänga den över
huvudet. Nu skulle vi döden dö.
Doktorn gav mig en hastig blick, den där sade: Hur i jisse
namn kunde vi låta grabben behålla förskärarkniven på
sig!? ...
Men en annan blick sade mig också: spring mot ynglingen
och sök fånga hans uppmärksamhet, skall jag bakifrån kasta
mig över honom.
Det gällde att handla raskt, ty han med kniven var ju
otillräknelig och kunde skada oss bägge två. Jag höll en stol
framför mig och gick så modigt på, en värdig ättling av gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
