Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXXII. Om gamla småtrevliga tidningsförhållanden. — Om mördaren Nordlund, men även några glada episoder. — Jag blir lurad, men lurar i min tur hela läsekretsen. — Uppträder desslikes som storsångare inför själve kung Oscar. — Också en metod för att få högre lön. — Gemytliga stunder med redaktör Anders Jeurling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag vågar tro att kåserierna i fråga hade en stor och välvillig
läsekrets. Och alla voro de lätta att skapa — alla utom ett.
Jag skulle beskriva hur mannen uppe i Liljeholmens
jätteljus hade det. Han, som stod högst uppe på den 40 meter höga
pelaren och ideligen svängde en jättestrålkastare över fältet.
Jag skulle träffa den mannen klockan nio en kväll och så skulle
jag få följa med upp på plattformen i fråga.
I hallen, där Liljeholmsfabrikerna hade sin exposition, var
det en lucka i taket ungefär sex meter högt och dit upp skulle
man kravla som en sjöman på en löst hängande repstege.
Efter det hade man att gå som i en skorsten på primitiva
stegar och i mörkret. Tack, tänkte lilla jag, man är väl ingen
akrobat, framför allt ingen sotarmurre. Jag såg mannen
klättra upp och svänga som en pendel i luften, jag såg honom
också inbjudande vinka däruppe, med gest att jag skulle fatta
stegen och kata efter. Nix! Jag viftade med den s. k. kalla
handen, att jag avstod, och mannen, som för resten hade
bråttom, gav sig ensam i väg.
Senare på kvällen gick jag upp på redaktionen och smorde
ogenerat ihop en historia om vilka risker jag utsatt mig för
med besöket i det stora jätteljuset, varpå jag lika ogenerat
beskrev hur det går till däruppe samt hur jag riktat
strålkastaren kring fältet och upptäckt mer än ett litet rendezvous.
Ingen dementerade tokeriet, absolut inte de störda
älskandena.
— — —
Det var en stor kungahyllning det året. Oscar II firade den
18 september kvartsekelsjubileum som konung.
Bland annat skulle vid denna fest en jättekör uppvakta
kungligheten uppe i »Vita havet». Jag hade fått denna nyhet
av en vän inom sångarvärlden och jag hörde mig för hos
sånganföraren om jag ej kunde få vara med vid hyllningen
i fråga.
»Jobevars», ljöd svaret, »men då får du agera sångare.
I frackdräkt infann jag mig på borggården och tog utan
vidare plats i sångarleden, där jag för övrigt hade massor av
vänner. Snart nog stod jag uppe i »Vita havet» och inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
