Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXXVII. Bakom kulisserna på en revyteater. — En hel del missöden. — Balettöser, vilka höllo på att bli ihjälslagna. — Halvstekta isbjörnar. — En maskinarbetare... den där somnade mitt i arbetet. — När ridån gått ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var premiär på »Kristallen» sommaren 1908. Man gav
»Jonssons fruar» och hade hunnit till slutet av första akten.
Den lilla skrattbomb en författare brukar ha laddad som
aktslut skulle just tuttas på, då plötsligt ridån gick ned och klippte
av hela föreställningen.
Det blev tumult bakom ridån och den ene skrek i mun på
den andre:
»Va innerst i ... Va’ ä’ de? ... Allsmäktige! ... Vem i
h-e har givit tecken till ridåmannen!? ... Har man i hela
avgrunden sett maken!!!»
Förklaring erhölls snart nog. Kapellmästaren kom rusande
med en ursäkt på kant i halsen. Han hade av ren distraktion
kommit att trycka på signalknappen i orkestern och ridån
dråsade ned.
Det blev aldrig riktig stämning i salongen den kvällen.
Första akten ansågs efter det omtalade tidiga ridåfallet
misslyckad, och fast man förstod att ett missöde inträffat, satt
man liksom och lurade på att flera diton skulle komma.
— — —
Och det kom även. I samma revy skulle, som
sluteffekt, visas ett kolossalt hjul med sju i gungor sittande damer,
en mycket dyrbar historia och mäkta pampig även. För att man
skulle kunna i ro foga ihop härligheten i fråga, sänktes en fond
ned och framför den agerades en kort scen, och så — skulle
slutakten komma och rädda det hela ...
»Se go da då!» som gamle teaterdirektör Selander sa’. Man
fick icke upp fonden ... Sladden, man skulle hala i, hängde
högt upp i taket. De medspelande försökte med händerna
under fondribban lyfta upp den tunna väven. Omöjligt.
Publiken, som först skrattande såg på försöken, blev
slutligen ond på grund av den långa väntan och gick från teatern.
Jag vill minnas det hördes hyssjningar den kvällen.
Naturligtvis fick man upp fondhelsicket till slut, men då satt
publiken redan vid smörgåsbordet på närmaste restaurang.
— — —
Ibland kan publiken få så pass mycket av det goda, att
den i egen hög person avslutar stycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
