Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXXVIII. Om vidskepligt teaterfolk. — Om lyckobringande katter och olycksaliga opaler. — Något litet om den svenska revyens historia. — Om olika konkurrenter på den s. k. revymarknaden. — Revysnärtar förr och nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid fanns även Ernst Wallmark, som var skicklig
kuplettör, samt skådespelaren Gustaf Mallander, vilken
överraskade med ett par revyer på gamla »Ladan», en skriven i
kompani med John Tengberg.
En särdeles lycklig och påhittig revyskrivare var Selfrid
Kinmansson, nämnd i annat sammanhang i dessa minnen.
Från och med »En årsrevy», som gavs på Mindre teatern
1877, behärskade han fullständigt den s. k. revymarknaden.
K. skrev dock icke enbart revyer; han var bearbetaren av
bl. a. »Öregrund—Östhammar», »Pelle Grönlunds bryggeri»
m. fl. mycket populära folkstycken, varjämte han på sin tid
översatte »Niniche».
Det blev Kinmansson, som undertecknad kom att efterträda;
de andra revyherrarna hade då »lagt opp».
Undertecknads första konkurrent om publikgunsten var
Harald Leipziger.
L. var en tränad spexskrivare under sin Uppsalatid, och
älskade att alltjämt låta revyerna gå i spexets tecken. Hans
parodier på kända operor blevo mycket uppmärksammade.
Han dog 1916, men hade då hunnit med bortåt ett tjugufemtal
revyer samt åtskilliga folklustspel, bl. a. »Garvar-Olle».
Det var 1889, som Harald L. plötsligt dök upp. I kompani
med skådespelaren Hjalmar Hirsch hade han skrivit en revy,
vilken uppfördes på Vasateatern.
L. var en ovanligt timid natur och jag vet ej att vi en enda
gång gått i vägen för varandra eller »skurit ihop». Vi unnade
varandra framgångarna och vi ansågo att vi hade samma rätt
att leva.
En lustig episod:
Till undertecknad kom en smart herre och ville i Södrans
revy ha en puff för en patenterad dörrstängare. Blev
naturligtvis nekad. På Folkans scen uppfördes då »Mefisto», och
det var lustigt att höra Faust klaga att han ej kom in i
Margaretas sängkammare därför att skön Greta hade — X:s
patenterade dörrstängare.
Den beskedlige Leipziger hade inte förmått avvisa den
smarte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
