Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Några fall, då man ej kan tala om rättmätig privategendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han förvärvat på detta sätt; annars respekterar ej
moralen denna egendom såsom rättmätig.
Vi vilja först påvisa, att det finnes fall, då
enskild egendom över huvud icke kan förekomma.
För det första fastslå vi, att en människa aldrig
kan göra anspråk på egendomsrätt över en annan
människas person, eller vad därtill hör. Varje
människa är oinskränkt herre över sin egen person.
Detta framgår redan därutav, att fördelningen av
egendom efter rättfärdiga principer sker av sociala
skäl, d. v. s. för att garantera varje enskild individ i
samhället hans ställning såsom självständig ägare till
något. Det skulle då strida mot denna idé, om
subjektet eller delar därav plötsligt blevo objekt.
Egendomsfördelningens främsta syfte är just att utesluta
andra från förfogande över den personliga
självständigheten. Den är en överenskommelse, träffad mellan
fria och oberoende individer, som anse varandra
lämpliga för socialt samliv. Strängt taget är det därför
stridande mot egendomsfördelningens natur att ens ge
skäl för den självständiga bestämmanderätten över
ens egen person; denna rätt är den självklara
förutsättningen för överenskommelsen.
Nu kunde den invändningen göras, att så har
man dock ej alltid uppfattat saken. Både i forntid
och nutid har man haft slavar, och forntidens störste
filosof, Aristoteles, har — liksom många efter honom
gillat slaveriet.
Detta beror emellertid därpå, att de nämnda
filosoferna uttryckligen frånkänna slavarna sociala anlag.
De anse dem icke ägnade att vara oberoende
medlemmar i samhällslivet. Därför kunna de ej äga
något utan betraktas såsom ting, de där endast kunna
ägas av andra. Den slav, som rymde från sin herre,
straffades såsom tjuv: han stal ju sig själv. Den som
hjälpte honom att rymma likställdes med tjuvgömmare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
