Return to Recent Changes
| Changes made to enbok/0120 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 251 | 246 = 98% | 3 = 1% | 2 = 1% | |
| 1.2 | 251 | 246 = 98% | 2 = 1% | 3 = 1% | |
120
EN BOKsaken själv, varför hon ägnade sig åt barnskötsel
och andra hemgöromål en stund, tills hennes
medlidande tog sig uttryck i följande ord:
— Gör det lika ont än?
Mannen är, som jag nyss anmärkte, i
besittning av en förkrossande logik, då den behövs,
varför jag fann mig föranlåten göra en liten dissektion
på frågan.
— Du frågar så här: Gör det lika ont än?
Vilket <sp>det</sp> om jag får be?
— Tänderna, förstås!
— Jaså, tänderna! Tänderna ä pluralis!
Tänderna d e<sp>de</sp> bör det heta. Vidare frågar du lika
uridiotiskt, om det gör lika ont. Detta förutsätter,
att du bör ha haft någon aning om, hur ont det har
gjort vid något annat tillfälle. Du vet inte, hur
ont det har gjort vid något tillfälle. Och vad kan
du ha för anledning att fråga, om det gör lika
ont än? Har jag givit dig anledning att beklaga
mig? Har jag inte suttit lugn och tyst och petat
mig i tänderna och inte bråkat ett dugg? Jag
anhåller att få sköta mina privatangelägenheter själv!
Detta är ju i alla händelser logik. Min hustru
insåg det. Hon steg upp, gick till telefonen och
meddelade sig med någon. Under tiden försökte
jag att stå på huvudet. Jag tyckte det lättade något
att inta en ovanlig ställning. Jag gick till mitt
skåp och tog fram brännvinsflaskan och sade till
min tand: — Vill du inte friskna till medelst
min autosuggestion, så värk då! — samt tog
supen.
Jag försäkrar, att hon värkte.