Return to Recent Changes
| Changes made to fstal/2h - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.0 | 0 words | ||||
| 1.1 | 1072 | 0 = 0% | 1072 = 100% | 0 = 0% | |
<h1>Von Törne</h1>
<p>Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne
<br>Om mannen från S:t Michel, gamle Törne?
<br>Bland gråa hjältar nämndes även han
<br>Och förde Savolaks vargering an.
<p>Von Törne, vet du, var en äkta finne,
<br>En gammal, knotig björk med masur inne,
<br>Det var ej lätt att över honom rå,
<br>Det skulle vara hugg, som bet uppå.
<p>Han visste av det själv och trodde gärna,
<br>När folket sade, att han hade kärna,
<br>Att gamle Törne stod uppå sin kant
<br>Båd' som major och överstelöjtnant.
<p>Jag kände gubben under freden redan,
<br>Då var han rund och trygg som framgent sedan;
<br>En främling kunnat tro sig sen en stock,
<br>Som man klätt sporrar på och krigsmansrock.
<p>Men i den stocken fanns ett hjärta slutet,
<br>Ett hjärta, fläckat ej, ej heller brutet,
<br>Med starka pulsar och med eldat blod,
<br>Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt av mod.
<p>Och detta hjärta slog för fosterbygden;
<br>Att veta akta den, se det var dygden.
<br>Varför? Jo, därpå gav han det besked,
<br>Att den var hans och hans vargering med.
<p>Jag minns hur ofta, när han var bland kända,
<br>Det var hans lust att orda utan ända
<br>Om detta land, "det bästa rakt, som fanns",
<br>Och om dess folk, "ett sådant folk som hans".
<p>Han stod då gärna bredbent mitt i ringen,
<br>Det var hans sturska vana, efter ingen
<br>I vida världen, liten eller stor,
<br>Förneka djärvts, att han var finsk major.
<p>Som denna ära höll han ingen annan,
<br>Med den i hugen lyfte stolt han pannan,
<br>Och var beredd att gå fast mot en värld
<br>Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.
<p>Ibland likväl, när han var rätt i taget,
<br>Beskrev han finnens enfald för gelaget,
<br>Hur ärlig mången var, men dum också:
<br>Han log var gång ett jättelöje då.
<p>Men kom en annan och försökte klandra, -
<br>Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.
<br>Långt förrn berättarn hunnit än till slut,
<br>Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut!
<p>Jag frågar er, som är så stolt i orden,
<br>Var ni sett en nation på vida jorden,
<br>Sett eller läst om en i skrift, i bok,
<br>Mer än den finska ädel, käck och klok.
<p>Försök att stå med den på tjänstens vägnar,
<br>Där kulan viner och där blod det regnar,
<br>Och svara, sen ni prövat själv och sett,
<br>Om finnen saknar eld och har ej vett!"
<p>Som han i freden var, var han i striden.
<br>Jag var furir vid gubbens trupp den tiden
<br>Och kunde nämna många andra drag,
<br>Men vill blott tala nu om Lappos dag.
<p>Vi voro sända då att rensa skogen,
<br>Vi ville fram, var man var redobogen,
<br>Men gamle herrn fick lust att göra halt,
<br>"Emedan finnen sköt så skarpt och kallt".
<p>"Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd av träden
<br>Och mejen skocken, som man mejar säden;
<br>Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek,
<br>Det här blir en fördärvat rolig lek."
<p>Han kände varje man i bataljonen
<br>Till namnet icke blott, men till personen,
<br>Gav akt, så långt han såg, på en och var
<br>Och hade ord för alla som en far:
<p>"Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet,
<br>Nu puffar aldrig mera den som fått'et.
<br>Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!
<br>Aj se, för tusan, där föll Per Pistol!
<p>Nå, det var synd med stackars gossen käcka,
<br>Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka."
<br>Så var hans språk, så förde han befäl,
<br>En finsk major till botten av sin själ.
<p>Det kom ett bud från Adlercreutz: "Forcera!
<br>Framåt med bataljonen, skynda mera!"
<br>Von Törne hörde ganska lugnt därpå,
<br>Behöll sin plats och svarte blott: "Jaså!"
<p>Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
<br>Stod stolt och rund och bredbent efter vanan,
<br>Som om han ärnat stå till världens slut
<br>Och ment åt själva kulan: "Stopp, vet hut!"
<p>Vart ville budet med en slik ta vägen?
<br>Den unge fänriken var helt förlägen;
<br>Han hade sprängt dit över sten och stock,
<br>Och allt stod gubben kvar mot order dock.
<p>"Ryck framåt, herr major!" - "Tyst, herre, bara!
<br>Ni kan ju se det, här är ingen fara."
<br>"Men generaln befallt." - "Ja, leve han!
<br>Karl Adlercreutz, han är en ärans man."
<p>Han sagt det knappt, när han från närmsta tallen
<br>Fick sig en sats av splittrad bark mot skallen:
<br>"Åhå, jag kunde vänta sådant här,
<br>Det är en karl att sikta bra, den där.
<p>Det var så när att han mig träffat hade;
<br>Nu får jag säga, som Hans Klinga sade,
<br>När kulan strök förbi hans ögonbryn:
<br>'Den djävuln aktar ju ej ens folks syn'."
<p>De orden hade ständigt gjort hans nöje,
<br>Nu log han ock på nytt sitt stora löje
<br>Och ställde sig helt trygg, som nyss förut,
<br>Med hand i sidan och med benen ut.
<p>Gud vet hur länge än han dröjt med slaget,
<br>Men bäst han stod där mitt i själva taget,
<br>Paff, kom en kula åter och flög hän
<br>Rakt genom porten mellan gubbens knän.
<p>Den gamle märkte fladdret i syrtuten,
<br>Så ned, såg på den, den var genomskjuten,
<br>Höll upp ett skört, det andra likaså, -
<br>Fördömt, det syntes hål i båda två.
<p>Nu blev han misslynt, tog sig vid sitt öra:
<br>"Här får Matts skräddare ett vackert göra!
<br>Men skynda, gosse, kära Janne, kom
<br>Och se, om det står bättre till bakom."
<p>Och Jan, hans gamla dräng, steg fram: "Ack herre,
<br>Nu gick det tokigt, här är sjufalt värre,
<br>Där framtill finns helst skörtet i behåll,
<br>Men här en trasa bara utan fåll."
<p>Då blev von Törne vred: "Nej, si en tocken,
<br>Som tar och skjuter platt fördärvad rocken,
<br>Som jag i dag bär på mig andra dan!
<br>Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan."