Return to Recent Changes
| Changes made to guldglas/0100 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 251 | 245 = 98% | 5 = 2% | 1 = 0% | |
| 1.2 | 246 | 245 = 100% | 0 = 0% | 1 = 0% | |
100 GENOM MINA GULDBÅGADE GLASÖGONgärna på ett. Gar^onenGarçonen omhuldar en, talar politik
och lancerar de sista kvickheterna. Det verkar
familjeliv eller åtminstone inackordering.
Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten
i tid och otid. De flesta av oss hälsa nästan
hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger,
i butiker, och detta passar bra i Paris och
Stockholm.
Men kom till London och gör det!
Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig
har trivts i London förrän på sista tiden. Jag
hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell
och restauranger gapade på mig. De vände sig
om, de viskade, de fnittrade. Jag fattade icke
orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på
vid gavel, då jag passerade honom, och i
rökrummet väckte minsta beställning uppseende. Det
blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var
spegel, om jag möjligen var sotig på näsan —
men det var jag aldrig. Jag var snyggt klädd,
elegant kan man säga. Jag drack de dyraste
drycker, åt den bästa mat och gav gentila
drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför ingen
välsignelse. Men lika förbannat gapade man —
nej, tacka vill jag Paris — där är man som hemma.
Emellertid kom jag åter till London för något
år sen. Jag skulle bo på ett mycket elegant hotell
och kom dit en förmiddag i ressällskap med en vän
från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna
kläder, köpta i Paris. Det enda originella hos
oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka