Return to Recent Changes
| Changes made to nfap/0509 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 923 | 860 = 93% | 0 = 0% | 63 = 7% | |
| 1.2 | 921 | 860 = 93% | 8 = 1% | 53 = 6% | |
1005
Turkiet (Historia).
1006
kenhvilken T. bl. a. erkände Rysslands annexion af Krim
samt afträdde Otjakov jämte landet emellan Bug
och Dnjestr. Kort derefter råkade S e lim<sp>Selim III
(1789-1807),</sp>
(1789--1807), Mustafa III:s son, i krig med T:s
äldste vän, Frankrike, med anledning af Bona-partesBonapartes
expedition till Egypten. I Syrien försvarade turkarna
sig tappert mot fransmännen (Bona-parte(Bonaparte belägrade
förgäfves S:t Jean d'Acre, 1799); i Egypten ledo
de visserligen nederlag (Abukir, 1799, Heliopolis,
1800), men engelsmännen tvungo fransmännen att
utrymma landet, som återgafs till T. (1801). Kriget
slutade sålunda lyckligt, men T. befann sig likväl
i ett mycket kritiskt läge. Flere provinsstyresmän
(pasjarna Pasvan Oglu 1798-18031798--1803 i Yiddin,Viddin, Ali i
Janina, Ismail i S:t Jean d'Acre) förklarade sig
eller erkändes såsom oberoende, i Arabien hotade
wahhabi-terna
wahhabiterna turkarnas välde, och ett j anitsj
ar-uppror
janitsjar-uppror skakade riket. Tsaren tvang sultanen
att förbinda sig att ej afskeda YalakietsValakiets eller
Moldaus hospodar utan Rysslands bifall (1802). I
Serbien grep den kristna befolkningen under KäraKara
Georg till vapen (1804). Rysslands och Englands
försök att indraga T. i den tredje koalitionen
emot Frankrike misslyckades efter Napoleons seger
vid Austerlitz (1805), och det franska inflytandet
blef åter det starkaste i Konstantinopel. På den
franske ambassadören, general Sebastianis råd afsatte
Porten hospodarer-nahospodarerna i Donaufurstendömena --- de voro
knappt annat än tsarens agenter -,--, hvilket medförde
rysk krigsförklaring och ockupation af dessa land
(1806). Med Sebastianis militäriska biträde befäste
turkarna sin hufvudstad så starkt, att Englands
försök att med en flotta under Duckworths befäl taga
den genom öfverraskning och sålunda rycka Porten från
Frankrike misslyckades (1807). Den turkiska hären hade
stannat århundraden efter de europeiska makternas i
utveckling, på samma gång den krigstukt, som utmärkt
den under Sulejmans tid, hade slappats. Dödsförakt
i anfall, seghet i försvar visade nog soldaten, men
han saknade färdighet i manövern. Under Mustafa III:s
tid hade genom den bekante baron Totts (se denne)
bemödanden anlagts ka-nongjuterier,kanongjuterier, inrättats en
artilleri-och ingeniör-skola samt ett nautiskt
läroverk, hvarjämte bajonettens bruk införts i
armén. Selim III inkallade svenska och franska
ingeniörer, som satte fästningarna i stånd samt
bragte artilleri och flotta i tidsenligt skick. En
kavalleristyrka samt ett par infanteriregementen
efter europeiskt mönster uppsattes i Konstantinopel,
och en del af armén bildades genom ett nytt slags
rekrytering (ws«w-trupper).(<i>nisâm</i>-trupper). Alla dessa nyheter
väckte på många håll ovilja, särskildt hos j anitsj
arerna,
janitsjarerna, som sågo sina privilegier och sitt sjelfsvåld
hotade. Reformernas fiender med sjeich-ul-islam och
kaimmakam i spetsen mördade framstegsmännen samt
afsatte och fängslade Selim (Maj 1807). Den på tronen
uppsatte <sp>Mustafa IV, Abdu-1-hamids</sp> Abdu-l-hamids son, angreps i
Juli 1808 i sitt palats af den reformvänlige pasjan
af Rustsjuk, Bejrakdar, som fordrade friheten för
Selim. Mustafa lät döda Selim, men måste sjelf lemna
tronen åt sin broder <sp>Mahmud II (1808-39).</sp> (1808--39). Bejrakdar
vidtog såsom storvesir genast åtgär-
der
åtgärder för upptagande af Selims reformarbeten, men
öfverfölls af j anitsj arernajanitsjarerna och fann döden i
det brinnande slottstorn, der han försvarade sig
(Nov. 1809). YarnadVarnad af sina vänners olycksöde,
böjde Mahmud sig för öfvermakten och afskaf-fadeafskaffade
de nya anordningarna, bidande sin tid. 1826 var
han tillräckligt stark att kunna besvara j anitsj
arernas
janitsjarernas uppstudsighet med kulor och krut samt upplösa
deras kår (se J anitsj a-rer).<sp>Janitsjarer</sp>). Ehuru Mahmud, såsom
allmänt erkännes, var en af T:s yppersta herskare,
icke allenast genom sina militära, utan äfven genom
andra reformer (se vidare <sp>Mahmud</sp> 2), led riket
under hans tid ansenlig minskning. Det 1806 började
kriget med Ryssland slutade för T. med förlust
af Besarabien (fred i Bukarest, 1812). Serbien,
öfvergifvet af Ryssland 1812, skaffade sig på egen
hand rätt till sjelfstyrelse (1817). Grekland (se
d. o., sp. 1,546-49)1,546--49) slet sig löst (1821 -29)(1821--29) under
en strid, i hvilken T. skulle dukat under utan pasjan
Muhammed Alis i Egypten hj elp,hjelp, ty det hade att kämpa
med en engelsk-fransk-rysk flotta, som förstörde den
turkiska vid Na-varinoNavarino (1827), samt mot ryska härar
i Europa och Asien. En rysk armé (1828-29)(1828--29) hotade
Konstantinopel samt frampressade freden i Adri-anopelAdrianopel
(se <sp>Ryssland,</sp> sp. 1,578). T. måste der erkänna
Greklands oberoende, låta hospodarerna i Moldau och
Yalakiet
Valakiet innehafva sin befattning för lifstiden,
lemna alla befästa platser på Donaus venstra strand
samt medgifva, att ingen muhammedan finge vara bosatt
eller ega egendom inom Donau-provinserna. Först
efter en blodig fejd kunde Ali pasja i Janina krossas
(1820-22),
(1820--22), och den ofvannämnde Muhammed Ali i Egypten
(se d. o., sp. 234), som ej var nöjd med T:s sätt
att belöna hans hjelp, tilltvang sig efter ett krig
(1831-33),
(1831--33), hvars faror för T:s bestånd endast genom
Rysslands hjelp kunde af värj as,afvärjas, en tillökning i
sitt ståthållareskap af Syrien och provinsen Adana,
emellan Taurus och Medelhafvet (fred i Kutahia
1833). Mah-inudMahmud betalade Rysslands hjelp med en
allians (i Unkiar-Skelesi, 1833); men i sjelfva
verket förvandlades T. till en rysk vasallstat,
ty det åtog sig bl. a. att, när hälst Ryssland var
inveckladt i krig, stänga Dardanellerna för alla
nationers krigsskepp. 1839 grep Muhammed Ali å nyo
till vapen. De olycksslag (förkrossande nederlag vid
Nesib.
Nesib, turkiska flottans öfvergång till rebellerna),
som drabbade T., förmådde England och Frankrike att,
sedan Mahmuds son A b du-l-medsjid (1839-61)<sp>Abdu-l-medsjid</sp> (1839--61) bestigit
tronen, ingripa, lemnande Unkiar-Skelesi-traktaten
utan afseende. Efter en skism, som framkallades af
frågan om Muhammed Alis maktomfång och ett ögonblick
hotade att öfvergå iilltill krig emellan Frankrike och
de öfriga makterna, fastställdes under Rysslands,
Englands, Preussens och Österrikes påtryckning
genom en chatt-i-sjerif af 1841 Egyptens förvandling
till ett tributskyldigt, inom Muhammed Alis familj
ärftligt ståthållareskap (se <sp>Egypten,</sp> sp. 234). Genom
ett fördrag af d. 15 Juli 1841 stängdes Bosporen och
sundet vid Dardanellerna för alla nationers krigsskepp
(naturligtvis ej de turkiska), hvarigenom Rysslands
förmånsrätt upphörde. Emellertid fortsattes