Return to Recent Changes
| Changes made to troll1/tjanstan - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 5668 | 5226 = 92% | 97 = 2% | 345 = 6% | |
| 1.2 | 5591 | 5226 = 93% | 2 = 0% | 363 = 6% | |
<pre>
T J # N S T E A N D E N
#Crus
TJÄNSTEANDEN
Krus Erik Ersson, sockenskomakarn, och hans
lärling, #Constantin iCarlsson,Konstantin Karlsson, hade suttit hela
veckan och gjort skor i prästgården, och nu vid
niotiden papå lördagskvällen var de papå väg till sina
hem långt borta vid sockengränsen.
Det var höst, och solen var nergången för
längesedan, men vandringen gick inte fördenskull
fram i mörker, utan genom klar luft och mån-
sken. Det var så vackert, som det kunde vara.
Sjön nedanför prästgården lag #pegelblank,låg spegelblank, med
en väg av silver mitt över, och utåt åkrarna sågs
på vartenda strå daggdroppar, som blev till vita
pärlor i månskenet. Det var bara, när de hade
att gagå genom en eller annan träddunge, som det
blev mörkt omkring dem. Det var inte särdeles
långt lidet på hösten, utan löven satt ännu kvar,
och trädkronorna bredde utsigöverderashuvudenut sig över deras huvuden
som djupsvarta valv.
Det var litet ovant att gå efter att i sex dagar
ha suttit lutade över skomakarbänken. De pustade
under tyngden av ränslarna, och ingen av dem
sade något.
Men vägen från prästbostället ledde förbi
begravningsplatsen, och narnär Krus Erik Ersson äveröver
kyrkogårdsmuren såg en skymt av de gammal-
modiga gravkorsen, kom tankarna i fart på honom.
#Ja,
»Ja, du lConstantin,»Konstantin,» sa han, och stämman
blev med detsamma både ängslig och längtans-
full, som då man en natt går forbiförbi en främmande
fruktträdgård och talar om hur gott det skulle
vara, om man kunde få något med av äpplena.
,Det
»Det skulle vara bra präktigt, om en kunde få lite
gravm ull.»
»Gravmull!#?
gravmull.»
»Gravmull!» sa lärlingen och ble#blev så häpen,
att han stannade. #Det»Det kan ni väl få, så mycke
ni vill. Men vad skulle ni med den?»
ICrus
Krus Erik stannade också, och nu var han så
gripen av det, som de talade om, att han inte
kunde få Ijudljud i rösten, utan måste viska.
#Det
»Det är på det sättet, som man får en 'spirr-
tus'. Och den, som har en splrrtus,spirrtus, kan f# allttfå allt
vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra
ett par skor. En kunde bygga sig en gård lika
hög som klockstapeln, och en kunde skaffa sig
hästar och vagn och slippa gå ett steg.)#steg.»
Lärlingen var från ett hem, där mycken from-
het och gudaktighet övades och all övertro var
bortlagd. Han stod i slö förvåning och kunde
inte fatta, att Krus Erik menade allYar.
#Detallvar.
»Det är väl inte möjligt, att ni tror på så'nt,så’nt,
mäster Erik,» sa han.
)?ViSst
»Visst tror jag,» sa den andre. Och där, soEnsom
de stod utanför kyrkogarden,kyrkogården, började han be-
rätta ornom både den ena och den andra, som hade
skaffat sig en spirrtus och betjänat sig av den.
Men det var inte möjligt för honom att få
lärlingen till att tro. Han var en lång, vacker
pojke på sjutton år med ett beskedligt, #nenmen också
litet sömnaktigt utseende. Han frågade i all
oskuld:
#Om
»Om ni tror så säkert, varför ska#farskaffar ni er inte
själv en så'nså’n där hjälpare?))
ICrushjälpare?»
Krus Erik svarade dystert: #Jag»Jag kan aldrig få
nå'n.
nå’n. Det är över min kraft.»
Därmed suckade han, hissade ränseln högre
upp på axlarna och återtog vandringen.
#onstantin
Konstantin förblev stående. Det tycktes, som
om ett svagt intresse för saken hade börjat vakna
inom honom.
Da
Då Krus Erik hade gått ett par steg, stannade
han och v#indevände sig mot lärlingen.
»Du kan väl aldrig mena, #onstantin,»Konstantin,» och
stälnman
stämman darrade till bara vid tanken på något
sa
så oerhört, »du menar väl aldrig, att jag skulle
gå in pa kyrkogarnpå kyrkogårn och ta opp mull ?#
#)Nej,»mull?»
»Nej,» sa lärlingen betänksamt. #När»När ni tror
pa
på det, förstår jag ju, att ni inte kan.»
))Jag
»Jag går aldrig förbi en kyrkogård om natten
utan att önska mig en spirrtus,» sa ICrusKrus Erik,
#)men
»men jag kan inte skaffa mig nå'n.nå’n. Så att det
ar
är inte lönt, att vi står kvar här längre, #onstantin.»Konstantin.»
Han återtog vandringen, men långsamt, liklik-
som i hopp att bli hejdad.
Lärlingen följde honom inte nu heller. Saken
var ju den, att om det fanns någon i världen,
som han riktigt höll av, så var det #rusKrus Erik.
Föräldrarna därhemma var så stränga, att de var-
ken tålde skraiskratt eller lek. Skomakarn däremot
var fu]lfull av skämt och historier och så lätt att
umgås med, som om han också vore en sjutton-
åring. Och nu, när #onstantinKonstantin såg honom stå
gammal och sliten borta på vägen, fick han lust
att göra honom en glädje.
Han stötte med foten till en grästorva, så att
daggpärlorna stänkte upp i luften.
#Ser
»Ser ni, Krus Erik, jag är inte mer rädd för
den ena jordtorvan än för den andra, och om ni
bara vill vänta på mig en stund, så ska ni få
vad ni önskar er.»
Han hade krängt av sig ränseln och kastat
ner den på vägen, medan han talade. Nu gjorde
han ett språng över landsvägsdiket och muren
och stod inne på kyrkogården, innan Krus Erik
hann befalla honom att avst:#avstå från företaget.
Det var också nödvändigt, att al!tsammansalltsammans
kom som en överraskning för mästarn. E#rusKrus Erik
var lika mån om sina lärlingar som om sig själv.
Han skulle aldrig ha tillåtit #onstantinKonstantin att nattetid
gå in på en kyrkogård, om han hade blivit till-
frågad.
#onstantin
Konstantin kunde mycket väl ha samlat in
litet mull från en grav, som hade legat nära
kyrkogårdsmuren, men så ville han inte ha det.
Det var inte ofta han #rarvar i stånd att utmärka
sig papå något sätt, men mod ägde han nog av,
och han hade inte något emot, att #rusKrus Erik
skulle lägga märke till detta.
Han stannade äntligen vid en gravkulle, som
låg mitt på kyrkogarden,kyrkogården, sparkade upp en torva
och grävde sedan med händerna undan det översta
jordlagret.
Då han tyckte, att han hade arbetat sig till
räckligt djupt ner i jorden, tog han ett par nävar
mull och fyllde med den sina tröjfickor. Hur
mycket mull som behövdes för en duglig spirrtus,
kunde han inte rätt veta, men han tänkte, att två
fickor fulla skulle förslå.
sig på något sätt, men mod ägde han nog av,
och han hade inte något emot, att #rus Eril
skulle lägga märke till detta.
Han stannade äntligen vid en gravkulle, som
låg mitt på kyrkogården, sparkade upp en torva
och grävde sedan med händerna undan det översta
jordlagret.
Då han tyckte, att han hade arbetat sig till-
räckligt djupt ner i jorden, tog han ett par nävar
mull och fyllde med den sina tröjfickor. Hur
mycket mull som behövdes för en duglig spirrtus,
kunde han inte rätt veta, men han tänkte, att tv#
fickor fulla skulle förslå.
Hela tiden var han bara road av sitt företag
och kände ingen rädsla. Hans tankar sysslade
med #rusKrus Erik. Vad skulle han ta sig till månne,
sedan han hade fått en spirrtus att befalla över#över?
Alldeles tyst och stilla var det omkring
honom. Det var nästan försmädligt, att han alls
inte såg eller hörde något sådant, som folk brukar
se och höra på kyrkogårdar, så att han hade haft
några äventyr att skryta med, då han kom till-
baka till mästarn.
Han skrapade ner den uppkastade mullen i
hålet och lade grästorvan till rätta. Han gjorde
detta långsamt, för att det skulle ta litet tid. }#rusKrus
Erik skulle inte tro, att han hade gjort sig någon
brådska.
Mitt under arbetet höll han inne och blev
alldeles stilla. Det var inte något spöke, som
hade skrämt honomhonom, bara en liten underlig tanke.
Det tycktes honom med ens, att han var bra
dum, som gjorde sig så mycket besvär för att
skaffa en spirrtus åt #rusKrus Erik. Varför behöll
han den inte själv? Han var i lika stort behov
av den som mästarn.
I en glimt såg han framför sig en liten grå
stuga med ett enda rum, som var hans hem, en
lång, sorgsen, dödssjuk man, som var hans far,
en utsliten, avmagrad kvinna, som var hans mor.
Visst, visst behövde han en spirrtus bättre än
någon annan.
Det föll ett blad franfrån ett träd, just som han
hade detta i tankarna. Det prasslade till, då det
for förbi hans huvud, och han reste sig med
stor hast.
Han såg sig omkring med förvildade blickar.
Hade det hänt något, medan han hade stått lutad
över graven? IlöllHöll de döda på att vakna? Det
viskade bestämt från grav till grav. Det skymtade
något vitt inne i den svarta skuggan under träden.
Där stod de döda i täta klungor. De hade funnits
där hela tiden. I nästa ögonblick skulle han se
dem.
Jaa Han var rädd ett ögonblick, men han sprang
inte, utan stod stilla. Han tvingade blickarna.
De fick inte irra åt alla håll för att spana efter
gastar. Han ville inte skrämma upp sig. Ville
inte komma andfådd och darrande tillbaka till
l#rus
Krus Erik.
Och under den stadiga blicken försvann allt-
sammans. Luften blev som rensad från spokenspöken
och otyg, och han kunde anträda återfärden med
lugn.
Det där att behålla gravmullen för sig tänkte
han inte mer på.
Vad skulle det tjäna till ?till? Det var ju bara
Jord.
jord.
Det var bra besynnerligt, att en så klok man
som #rusKrus Erik hade kunnat gå och längta efter
sådana barnsliga ting i hela sitt liv.
Det var också något att längta efter! #on-Kon-
stantin stack händerna i sina välfyllda fickor.
Bara litet mull.
Men i detsamma gav l#onstantinKonstantin till ett gällt,
rungande skrik, likaså vilt och ångestfullt, som om
en gast hade visat sig för honom.
När hans händer hade grävt sig ner i fickorna,
hade han känt, att det inte var mull, som fyllde
dem, utan döda människors kvarlevor. Det var
fingrar, tår, glatta ögonklot, skrumpnat skinn,
tilltrasslat hår, kött, benskärvor, senor.
Och allt detta var klibbigt, kallt, mjukt, statt
i upplösning. Han ryckte upp händerna och satte
av i vildaste flykt mot muren och vägen, allt-
medan han försökte vända ut och in på fickorna
för att bli fri från den förfärliga massan. Hela
tiden skrek han, mindre av skräck än av vämjelse.
Då han åter stod på vägen och såg sig om
efter #rusKrus Erik, märkte han denne på språng
långt bortom kyrkan.
#onstantin
Konstantin fick i en hast fatt i ränseln och
slängde den på sig. Helst hade han nu velat
springa så fort, som benen förmådde, men han
ville inte göra sig löjlig. Han bet samman tän-
derna och höll den vanliga lunken, ända tills han
hann upp mästarn, som stod och väntade på
honom borta vid sockenstughörnet.
»Hur är det med dig?ädig?» frågade #rusKrus Erik,
och. da l#onstantin
och då Konstantin svarade, att han hade det bra,
gjorde han inga fler frågor. Se, l#rusKrus Erik visste
ju, att då man misstänker, att en människa har
sett något underligt, är det inte bra att tala om
detta förrän någon tid efteråt.
Hur det hade gattgått med att samla in gravmul#en,gravmullen,
det såg han på. #onstantinspå Konstantins ut- och invända tröj-
fickor.
Under sommarn och så långt in på h#stenhösten
som möjligt sov #onstantinKonstantin på vinden, där han
med några bräder hade stängt av åt sig en vr#,vrå,
som han kallade för sin kammare. Den var inte
stor, ett litet/litet, smalt sängställ upptog nästan hela
utrymtnet,
utrymmet, men det var det behaget med deri,den, att
han kunde få sova ut där om söndagsmornarna.
Hade han legat nere i stugan hos föräldrarna,
hade han varit tvungen att stiga upp i så god tid,
att modern hann att bädda upp sängen, innahinnan
hon gick till kyrkan.
Sedan han hade börjat arbeta hos #rusKrus Erik,
var det ingenting ovanligt, att han om son-sön-
dagarna sov, ända tills väggklockan nere i stugan
slog tolv, men något sådant hände honom-honom inte
dagen efter äventyret på kyrkogården, utan han
vaknade redan före tio. Han kom genast ihåg
alltsammans. oetDet satt ännu kvar en smula väm-
jelse i fingrarna. Det kröp i dem, bara han tänkte
på det där, som de hade kommit ner i.
Det hade varit inbillning alltihop förstås, bara
rädsla. #lanHan visste ju, att det inte var annat än
mull, som han hade stoppat i fickorna.
Men l#rusKrus Erik lladehade haft rätt, han. Det var
inte någon lätt sak att gå in papå kyrkogården om
natten och hämta gravmull.
Med ens for han upp ur sangen.sängen. Tänk, om
mor och ICrusKrus Erik skulle råkas på kyrkvägen,
OCIl
och tänk, om mästarn skulletalaom,attlConstantinskulle tala om, att Konstantin
i gålgår kväll var inne på kyrkogården för att skaffa
en spirrtus! Han fick lov att tala med skomakarn
genast och be honom tiga. Mor skulle bli alldeles
ifrån sig.
Så brått han hade, kunde han inte förmå sig
att sätta på sig skorna, saså dammiga och smutsiga
soln
som de var. Han tog fram blanksmörja och
borste ur ränseln och trädde skon på handen.
I detsamma kom en hel massa jord farande ut
ur den.
IConstantin
Konstantin drog häftigt in andedräkten och
blåste ut den igen med ett visslande. Han förstod
hur det kom sig, att han hade mull i skorna. Den
hade troligtvis ramlat ner i dem, då han tomdetömde
fickorna på kyrkogården. Skorna var ju så viaavida
upptill. Det kunde inte ha gått till på annat sätt.
Han tittade på mullkornen. De var som annan
jord. Ja, det andra hade ju bara varit inbillning.
Han tömde båda skorna och förde samman
jorden med foten.
Inte var det mycket, men... I#anske de.men . . . Kanske det
ändå kunde räcka till en spirrtus ?
Aterigenspirrtus?
Återigen öppnade han ränseln, tog fram en
liten bleckdosa, där han brukade förvara nubb och
pligg, tömde den och sopade gravmullen ner i
den.
#rus
Krus Erik skulle få sin spirrtus. Han skulle
få se, att #onstantinKonstantin hade varit karl till att föra
hem den. #– – – – – – – – – – –
Fastän l#onstantinKonstantin knappt hade gett sig tid
att smaka på mjölken och brödet, som mor hade
ställt fram åt honom, kom han inte fram till E#rusKrus
Eriks stuga i tid, utan mästarn hade redan gett
sig av till kyrkan. I#onstantinKonstantin skyndade efter f#rför
att söka hinna upp honom på vägen, och det
hade han väl också gjort, om det inte hade varit
för skorna.
Han visste inte vad som hade tagit åt dem.
De glappade forför varje steg, såsom de aldrig förr
hade gjort, och skavde på foten. Det började
svida i skinnet, saså att han mastemåste stanna.
Han tog av sig skorna och satte sig vid väg-
kanten. Barfota kunde han inte förmå sig att
gå, och med skorna på kom han inte ur fläcken.
Han hade redan skavsår på båda fötterna. Medan
han satt rådlös på marken, kom en kärra körande.körande,
och i den satt #)stÖst Samuel Andersson och en
främmande, som såg ut som en herrekarl. De
åkte helt långsamt, vilket föreföll underligt, för
#st
Öst Samuel var hästhandlare och brukade alltid
köra så, att hästen låg som utsträckt efter vägen.
(#Ist
Öst Samuel var annars en gammal god vän till
l#onstantins foräldrar.
Konstantins föräldrar. Deras stuga låg på en
utmark under #stgården,Östgården, och han hade mången
gång stått dem bi med råd och dåd, framför allt
sedan far hade fått den här svåra sjukdomen,
som nästan alltid höll honom vid sängen.
Då #stÖst Samuel kom mitt för l#onstantin,Konstantin, drog
han in tömmarna och fragadefrågade honom vart han
ämnade sig.
Jo, han skulle till kyrkan, men han hade fått
skavsår, så att han var visst tvungen att vända
om hem.
#st
Öst Samuel erbjöd honom dadå att åka bakpå
kärran. Han skulle inte till kyrkan, utan till
kyrkvärden i Aspnäs, men #onstantinKonstantin fick åtmins-
tone hjälp med halva vägen.
#onstantin
Konstantin kröp upp bakpå kärran. Detta
var ju ändå en liten början till tur.
Därframme i kärran talade de om #Constantin.Konstantin.
Den främmande sade först något, men med så
låg röst, att han inte kunde höra det. #stÖst Samuel
däremot hade en mer bullersam stämma, och han
förstod inte att dämpa den. #onstantin hörde#Konstantin hörde,
att han medgav, att pojken såg bra ut och var
beskedlig, men det var inga ta#tag i honom, såsom
det väl hade behövts. Fadern låg jämt sjuk,
modern höll på att arbeta ihjäl sig, men gossen
gick helst och slog dank. Nu hade de satt
honom i skomakarlära, och mästarn tyckte, att
llan
han var snäll och villig, men inte trodde han, att
det kunde bli någon riktig skomakare av honom.
Han hade dåligt handlag och var långsam.
Den främmande sade åter något med sin låga
röst. Han måtte ha pamintpåmint om att #onstantinKonstantin
kanske hörde vad de sade.
#st
Öst Samuel svarade bekymmerslöst, att den
där pojken ingenting hörde. Han gick alltid
omkring, som om han sov.
Vad det nu berodde på, men l#onstantinKonstantin sov
inte den dagen. Han hörde både detta och allt
annat, som de bägge resande talade om.
#5st
Öst Samuel höll in hästen vid avvägen, som
ledde upp till Aspnäs. #onstantinKonstantin fick stiga av,
och de andra körde upp till gården.
#Du
»Du får allt sk# ndaskynda dig nu, om du vill komma
fram till kyrkan, innan prästen har stigit ner
från predikstolenä#predikstolen,» ropade #stÖst Samuel efter
honom.
Men sannerligen det var lätt för IConstantinKonstantin
att skynda sig. Skoskavet plågade honom vid
varje steg. Han kom inte fortare framåt än en
snigel. IClnskeKanske spirrtus inte ville, att han skulle
lämna den ifrån sig?
Det gick inte bättre, än att gudstjänsten tog
slut och kyrkfolket begav sig på hemväg, innan
#onstantin
Konstantin hade kommit så långt som till kyrkbyn.
En av de första, som han mötte, var kyrk-
yärden
värden från Aspnäs, som kom vandrande mitt
på vågen,vägen, så bred och stor, som om han ville
behålla den för sig ensam.
Skomakarlärlingen, som hade arbetat i var-
enda gård i socknen, kände genast igen kyrk-
värden. Han ställde sig mitt för honom, sträckte
ut handen och sade goddag.
#yrkvärden
Kyrkvärden räckte honom högra handen, som
höll käppen med den stora silverknappen. Han
flyttade inte käppen över i vänster hand, utan
lät #onstantin,Konstantin, så gott han kunde, skaka hand
med den sammantryckta näven och käppkryckan.
Men gossen lät sig ingenting bekomma, utan
sade raskt:
»Jag tänkte, att jag skulle tala om för er, att
ni har främmande hemma. Det är #stÖst Samuel
och en herrkarl från staden. Jag vet det, därför
att jag fick åka bakpå kärran.»
»Jaså, jaså, det var ju stora nyheter. #anKan det
vara iängesenlängesen de kom åkande ?»åkande?»
»Det är väl en timme sen nu. Men de väntar
nog, tills ni kommer hem, för de vill köpa ert
gråa sto.#)sto.»
Det var besynnerligt. IConstantinKonstantin kände den
här dagen ingen respekt för kyrkvärden, ingen
blyghet. Han vågade till och med skämta litet
med honom.
»Jag hörde också hur mycke de lura' er
r#å,
på, när de kopteköpte häst av er i fjol, och jag vet
hur mycke stoet är värt och hur mycke ni skulle
kunna få för det, om ni stod på er.#er.»
I samma ogonblick,ögonblick, som han slungade ut
detta, gav han sig på väg bortåt kyrkan. Han
gick fort utan att fråga efter skoskavet.
Kyrkvärden ropade efter honom, men #on-Kon-
stantin latsadelåtsade inte höra, utan gick på. Då kom
den stora, tunga karlen springande efter honom.
IConstantin
Konstantin bara ökade farten. Det vore bra,
om kyrk#.irdenkyrkvärden finge lära sig till en annan gång
att inte hälsa med käppkryckan.
Antligen
Äntligen fann han för gott att stanna. }Cyrk-Kyrk-
värden kom fram till honom, andf-åddandfådd och flå-
sande.
Dct
Det var väl inte möjligt, att han visste så
mycket, som han skröt med? Han hade väl bara
t#ckt,
tyckt, att det var roligt, att en gammal karl fick
springa sig fördärvad för att hinna fatt honom?
#onstantin
Konstantin tog an en förnärmad min. Det
var ju inte lönt, att han talade om vad han visste,
ifall kvrkvärden trodde, att han Ijög.
l#yrkvärdenljög.
Kyrkvärden mätte h#nomhonom med en snabb blick.
Därpå stack han handen i bröstfickan, tog fram
sedelboken och bjöd honom en femkrona.
»Jag tror inte, att du Ijuger,»ljuger,» sa han. #Tala»Tala
om Yadvad du har hört, så får du den här.»
Skomakarlärlingen, som ännu arbetade utan
lön, blev het av iver, då han fick se en så stor
sedel. Detta skulle #)stÖst Samuel ha sett, han, som
trodde, att #onstantin v arkenKonstantin varken såg eller hörde,
utan bara gick och sov.
Han talade förstås om vad han visste och
fick också den utfästa belöningen.
När han vandrade vidare framåt vägen med
femkronan i fickan, mötte han äntligen Krus Erik.
Han kom genast att tänka på spirrtus. Detta
var det allra bästa tillfälle att ge den till mästarn.
De två var ensamma på vägen, och ingen såg
eller hörde dem.
Men l#onstantinKonstantin gick förbi ICrusKrus Erik utan att
stanna. Det var nätt och jämnt, att han hälsade
och talade om, att han skulle ut på sjön och meta
abborrar. Han hade gjort upp det saså i går med
prästgårdspo jkarna.
prästgårdspojkarna.
Spirrtus låg i hans ficka, som vore den fast-
nitad där. Han sade till sig själv, att han ändå
borde pröva#pröva, om den dög till något, innan han
gav bort den.
*
På måndagsmorgonen, då l#onstantinKonstantin återigen
satt vid det låga, smala skomakarbordet mitt emot
l#rus
Krus Erik, kände han sig så eländig som aldrig förr
i hela sitt liv.
Han var alidelesalldeles på det klara med att han
skulle avstå spirrtus till #rus #rik.Krus Erik. Han ville
inte ha något mer med den att göra.
Hela söndagseftermiddagen under fisket hade
han haft en märkvärdig tur. Han hade dragit
upp den ena stora abborren efter den andra, medan
de andra pojkarna, som hade varit med honom i
båten, inte hade fått något alls.
Det var inte så lätt att reda ut vad detta
hade berott på. Han visste med sig, att han hade
varit påpasslig och vaksam hela tiden, medan de
andra hade pratat och haft tankarna på annat
håll.
Till sist hade de andra blivit retade över
att de inte fick något och rott hem mitt i hans
bästa fiskelycka. Och som fiskedoningen och
båten var deras, hade de också behållit alla
abborrarna. Om de inte hade blivit förargade
över att han ensam hade haft Iyckalycka med sig,
hade de kanske lämnat honom ett par fiskar. Nu
fick han gå hem tomhänt.
Detta var nog så förtretligt, men nagotnågot ännu
värre hade mött honoln,honom, då han kom hem. #)stÖst
Samuel hade varit inne hos föräldrarna och klagat
på honom. Han hade velat hjälpa en god vän
att köpa en häst, som var lik en, som han hade
förut. Men nu lladehade de fått betala alldeles för
mycket för kyrkvärdens gråa sto, och det var
l#onstantills
Konstantins skull.
Det var kyrkvärden, som inte hade haft vett
att tiga, utan sedan köpet väl blivit avslutat,
hade han talat om för #stÖst Samuel hur han
hade fått veta hur högt köparna ville gå. Och
nu visste föräldrarna om femkronan och alltihop.
De var uppskrämda, därför att han hade retat
#)st
Öst Samuel. Vad skulle det bli av dem, om
han tog sin hand ifrån dem?
Mor kunde inte.inte förstå vad som hade flugit i
honom. Aldrig hade han gjort så forr.förr. Hur
kunde det falla honom in att förråda andras
hemligheter och ta betalt för det till ?till? Han var
en riktig Judas.
Femkronan hade mor tagit för att lämna den
tillbaka till kyrkvärden. Sådana syndapengar
kunde de inte behålla.
I#onstantin
Konstantin låtsade ännu för sig själv, att han
inte trodde, att den där gravmullen hade någon
makt. Men innerst inne var han ändå övertygad
om att den var skuld till alltsammans.
I dag på morgonen, då han gick hemifrån,
hade han varit fast besluten att göra sig av
med otyget, så snart han råkade l#rusKrus Erik. Men
det besynnerliga var, att han inte hade förmått
det. Han hade redan flera gånger stuckit ner
handen i fickan och fattat om dosan för att ge
bort den, men han hade ångrat sig. Det var ändå
sa
så förunderligt att äga en sådan sak. Och att
fundera över detta om den hade någon makt.
Anda
Ända hittills hade den bara bragt elände över
honom, men det var i alla fall nästan omöjligt att
skiljas franfrån den.
Han var så upptagen av dessa tankar, att han
arbetade sämre än vanligt, och ICrusKrus Erik märkte
det. Men #rusKrus Erik hade ett så välsignat sätt
med sina lärlingar. Han grälade aldrig på dem,
utan han hade sina små knep, som han använde
för att få dem att arbeta.
»Du Konstantinä)Konstantin,» sa han, »nu har jag märkt
till två par skor, som vi ska göra färdiga i dag.
Vad säger du, om vi skulle arbeta i kapp? Du gör
det ena paret och jag det andra, och så söker
vi att hinna om varandra.»
Spirrtus for ner i fickan igen. #ristantinKontantin
gick med stor iver in på förslaget#förslaget. Här var nu
ett gott sätt att få pröva om trolltyget dög
till något.
De plockade fram knivar, hammare, tänger,
läster, läder, skogarn, pligg, allt möjligt, som
behövdes för skoårbetet,skoarbetet, och lade upp detta
framför sig. Sedan räknade mästarn högtidligt:
ett, tu, tre, och så började täYlingen.tävlingen.
De skar till överlädret, klistrade fast fodret
med rågmjölsgröt, och medan detta sedan tor-
kade borta på spisen, tvinnade de ihop sko-
garnet till hård tråd och satte fast svinborst i
trådändarna.
Med detta blev de färdiga lika snart båda
två, men ICrusKrus Erik blev litet förvånad, när han såg
hur händigt l#onstantinKonstantin bar sig åt, då han snodde
tråden och satte fast borsten:borsten. Detta var andra
tag än hans vanliga.
Sedan var det att skära till sulan och lägga
den i blöt, för att man lättare skulle kunna
hantera den.
Det var märkvärdigt att se hur raskt ICon-Kon-
stantins kniv skar sig fram genom det hårda
lädiret.
lädret.
Erik Ersson hade i början arbetat litet lång-
sammare än vanligt, för att inte #onstantinKonstantin skulle
bli missmodig och ge upp hoppet att vinna. Men
han märkte, att han måste öka farten, om han
inte ville bli efter själv.
De tog till prylar och tråd för att sy ihop
överlädret. Lärlingens händer rörde sig så snabbt
som fågelvingar. ICrusKrus Erik måste be att få se
på arbetet. Han blev rädd för att #onstantinKonstantin
slarvade i väg alldeles för fort.
I#onstantin
Konstantin visade honom en söm, som var
både rak och jämn, ett riktigt pärlstickararbete.
Inte ett ögonblick hade det fallit l#rusKrus Erik
in, att han inte skulle segra i den här striden.
Men nu började han bli litet betänksam.
Konstantin hade försprång allaredan. Och
fingrarna rörde sig så hastigt som på en, som
gör trollkonster på en marknad.
När det ringde till middagsrast, hade l#on-Kon-
stantin redan den första skon uppsatt på lästen
och satt och knackade på sulan för att få den
jämn och hard. #rushård. Krus Erik var inte alls så långt
kommen. Ingen av dem såg upp från arbetet,
fastän det nu var deras fristund.
#onstantin
Konstantin tänkte helt flyktigt på hur glad
han annars brukade vara, då han fick vila, men
i dag var det en annan sak, i dag gick arbetet
alldeles av sig självt. Han blev inte trött, och
ingenting var svårt för honom. Han hade aldrig
förut förstatt,förstått, att det kunde vara roligt att arbeta.
De kallades in i köket för att äta middag.
När de hade kastat i sig litet mat, sprang de i
kapp tillbaka till drängstugan, där de hade sin
verkstad.
Det andra gårdsfolket hade kommit under-
fund med vad som stod på. Och i stället för
att vila middag ställde sig karlarna att betrakta
de två skomakarna.
Alla tog för avgjort till en början, att #rusKrus
Erik skulle bli först färdig. Men då de hade
sett på en stund, började de ändra tankar. Den
ena efter den andra sade till #rusKrus Erik, att han
visst aldrig hade haft en så styv lärling som den
här.
#rus
Krus Erik satt nu och hamrade in pligg i
sulan. Han slog ojämnt och häftigt, och alla
tyckte, att han inte gjorde ett så gott arbete,
som han brukade.
För #onstantin daremotKonstantin däremot lade sig allt till rätta.
Allt passade, som det skulle. Vart hammarslag
träffade.
»Det blir vackra skor, det där,» sa#folket. )#Dusa folket. »Du
kan snart sköta dig på egen hand.»
Arbetarna gick sin väg, och skomakarna
klackade och pliggade alldeles tysta. Då uppgav
ICrus
Krus Erik ett lätt rop. Han hade slagit miste,
fått tumnageln under hammarn.
#onstantin
Konstantin kastade en hastig blick över till
l#rus
Krus Erik. Det var ingen, som hade varit så snäll
mot honom och haft så mycket tålamod med
honom. Nu först kom han att tänka på att
mästarn kanske skulle känna det svårt, om det
visade sig, att lärlingen kunde göra skor fortare
och bättre än han.
Gubben sagsåg riktigt eländig ut, där han satt
och knogade.
Det var kanske inte en riktigt ärlig tävlan
heller. I#onstantinKonstantin måste erkänna, att en anrianannan
dag, då han inte hade spirrtus i fickan, hade han
inte kunnat arbeta på det här sättet. Han märkte,
att #rusKrus Erik inte en g#nggång gav sig tid att hålla
tummen i vatten. Han var förstås rädd, att E#on-Kon-
stantin skulle få för stort försprång.
Lärlingen kände med sig, att han borde spara
mästarn och arbeta litet långsammare, men han
kunde inte hejda sig. Det var en sådan arbets-
tust
lust över honom.
När klockan slog fem, stod båda skorna
färdiga framför honom. Han sköt dem över till
l#rus
Krus Erik.
Mästarn lade ner den sko, som han höll i
handen och som ännu inte var färdigsulad. -HanHan
synade lärlingens arbete både länge och väl.
#Du
»Du behöver inte göra mer i dag. Du får
gå hem,#hem,» sa han stilla.
#)Ska
»Ska vi inte arbeta här i morgon också?»
»Jo, jag ska arbeta här,» sa E#rusKrus Erik, och
när han nu Iyftelyfte upp huvudet, flög en skarp och
hatfull blick över till l#onstantinä#menKonstantin, »men inte du.
Jag kan väl inte sitta här med en lärling, som
arbetar bättre än jag själv.»
l#onstantin
Konstantin svarade ingenting, utan tog sin
mössa och gick mot dörren. På tröskeln vände
han sig om. Handen for ovillkorligen ner i fickan,
men den stannade där, kom inte upp igen.
»Tack för mig då, och ad jö !»adjö!» sa han och
stängde sakta dörren efter sig.
l#onstantin
*
Konstantin stod i månskenet på gården där-
hemma och sköt till måls med en pilbå#e.pilbåge.
Han hade gjort den åt sig för langesedan,längesedan,
då han var en tolv, tretton år, men han hade
#Idrig
aldrig haft någon tur med skjutningen på den
tiden. Det hade visst aldrig hänt, att han hade
träffat det, som han hade siktat på.
Nu däremot träffade han gång på gång
pricken i en liten måltavla, som han hade ritat
upp på lagårdsväggen.
Han såg präktig ut, där han stod och skot,sköt,
och en av systrarna hade kommit ut för att se
pa
på honom. Han skröt och skrävlade om sin skick-
lighet, som han aldrig hade gjort förr.
Han kände ett oändligt behov att utmärka sig,
att visa hur skicklig och stark och smidig han var.
Han hoppades, att mor också måtte stå i fonstretfönstret
och titta på honom.
Men i själ och hjärta var han ängslig. Den
där skjutningen hade han hittat på, bara för att
han inte skulle behöva tänka på #rusKrus Erik och
spirrtus och allt elände.
Sa
Så olycklig han var, kände han, att han älskade
spirrtus högre än allt annat. Det var visst på
samma sätt med honom som med folk, som tyckte
om brännvin. De kunde inte låta bli det, fastän
de visste, att det förstörde dem.
Spirrtus hade inte skaffat honom annat än
olyckor, men i alla fall kände han sig stolt och
stark och duglig till allt möjligt, så länge som han
hade den i fickan.
När folk hade druckit, kände de sig visst också
morska och Iyckliga,lyckliga, alldeles som han nu gjorde.
Men i andras ögon var de bara anskrämliga.
Han skulle ha velat fråga någon om det var
orätt, att han behöll spirrtus. Men mor tordes
han inte tala vid om en sådan sak, och #rusKrus
Erik var förbittrad på hcnom.honom.
Han upphörde helt tv#irttvärt att skjuta och vände
sig till systern, som stod och betraktade honom.
Och i flygande fart berättade han henne allt det
besynnerliga, som hade hänt honom.
Hon satt tyst, mcdanmedan han talade. Hon var
så lik mor, där hon satt och hordehörde på under ett
tydligt ogillande.
När han hade slutat, yrkade hon på att han
skulle tala om allt detta för mor.
»Ämnar du skvallra för henne, du.#»du?»
»Nej, men jag ska gå och be mor, att hon
kommer hit ut, så att du får tala med henne.»
Han förbjöd henne i högsta oro, men hon
höll fast vid sin föresats och reste sig för att
gå in.
»Gör det inte! Jag skjuter digä?dig,» ropade han
och höjde bågen.
Hon vände sig om, då han ropade. Han hade
redan lagt pilen på bagen.bågen. Hon skrattade åt
honom. Bågen var liten och svag och pilen en
trästicka utan udd. Inte en gång en gråsparv
kunde han fälla med det vapnet.
)#Skjut
»Skjut du, så mycke du vill! Jag går ändå
in till mor,» sa hon envist.
I detsamma kom pilen surrande och träffade
henne ratträtt i ögat. #– – – – – – – – – – –
Hon låg sjuk länge, måste stanna på sjuk-
huset i flera månader. När hon kom tillbaka
hem, hade hon bara ett öga.
#onstantin
Konstantin hade blivit sig lik igen, medan
hon var borta. Han gick åter i lära hos #rusKrus
Erik. Han var snäll och beskedlig, en smula
fumlig och liknöjd just som förut.
»Du får inte tro, att jag siktade på ditt oga,#öga,»
sa han. »Jag sköt mot takåsen, men just som
pilen flög av, var det, som om en hand hade
slagit till den, så att den for rätt emot dig.D
)#Jagdig.»
»Jag såg, att du inte sköt åt mitt håll,» sa hon.
»Jag gick till kyrkogårn med den på natten.
Jag blev så förskräckt för den.)#den.»
Hon satt och funderade. Hon hade blivit
liksom en gammal, klok rnänniskamänniska efter olyckan.
Hon var inte mer ett barn.
#Jag
»Jag undrar vad det var,» sa hon.
#Det
»Det var väl ingenting. Men jag kan längta
efter den. Var dag längtar jag efter den.»
#Jag tänker...#
»Jag tänker . . .» sa hon tvekande. #Om»Om du
bara trodde, om du bara inbillade dig, att du
hade den... Daden . . . Då skulle du kunna skjuta och
göra skor lika bra, sgmsom då du bar den i fickan.»
»Nej,» sa han. #Jag»Jag har forsokt,försökt, men det går
inte. Det är, som om nå'nnå’n skulle säga till dig,
att om du bara inbillade dig, att du hade ditt
öga kvar, skulle du se lika bra som förut. Det
där är så'nt,så’nt, som en inte själv har nå'nnå’n makt
över.»
</pre>