- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
5

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ljud i alla svenska ord, såsom ja, nej, jord, nöjd, svärja, följa o. s. v., men nti några främmande

ord uttalas det som sj, t. ex. jalusi, jeton, projekt m. fl. — K har sitt enkla, hårda ljud såväl

framför alla konsonanter och hårda vokaler som i slutet af grundstafvelser, t. ex. kall, sko, knyta,
kullkasta, ryktbar, vaken, sekel, tokig o. s. v.; men framför mjuka vokaler i svenska ord har det
ett ljud som liknar tj, t. ex. kedja, kindben, kyla, kärlek, kön o. s. v. — L förändrar aldrig sitt

eget lena ljud, men är stumt framför j i samma stafvelse, t. ex. ljud, Ijuf, ljuga, ljung, ljus, äf-

vensom uti orden karl och verld. — M och N bibehålla alltid sina egna ljud, äfvensom P, utom
vid sammansättningar. — Q läses alltid som hårdt k. — R, S och T hafva alltid hvar sina hårda
ljud oförändrade, äfvensom V, utom i efter Tyskan stafvade ord, t. ex. viol, von, der det läses
som f. V och W äro i Svenskan ej aunat än olika teckningar för samma ljud. — X uttalas som
kks, t. ex. sax, lexa, växt, samt förekommer såsom begyunelsebokstaf endast i uågra främmande
uamn, och uttalas då som s, t. ex. Xantippa, Xenophon, Xerxes. Z uttalas som s i början, men
som lent ts i slutet af stafvelser, t. ex. zink (läs sink), azur (1. atsur), Koblenz (1. Koblents) o. s. v.

3:o för sailllliailStliia boksiäiVei*. Cll begagnas blott uti ett enda svenskt ord,
neml. och, der det höres som kk; i främmande ord förekommer det oftare och uttalas då olika;
stundom som hårdt k, t. ex. chaos, orchester, archiv, choral; stundom som hårdt sj, t. ex. charad,
chef, chiffer; stundom iifven som tj, t. ex. chemi, cliina, chirurg. — Ck uttalas alltid som kk. —
En i några främmande, ord uttalas vanligen som ang, t. ex. enlevera, pension, pendyl. — Gn och
ng eller nk i samma stafvelse uttalas med ett nasalt ljud, d. v. s. ett sådant, som frambringas
med tillhjelp af den inre delen af näskanalen, och derigeuom mer liknande Franskan än den klart
ljudande Svenskan. Sådana ord äro t. ex. agn, regn, lugn, rang, yngling m. fl.: mellan n och k
höres stundom ett svagt ljudande g, i. ex. i orden tankar, enkel, vinka; men äro n och g eller k
delade, så att hvardera höra till särskild stafvelse eller särskild del af sammansatta ord, då hafva
de ej nasalt, utan rent ljud, t. ex. egna, trogna, ingrepp, kungöra, anklaga, mankön m. fl. — Pil
i samma stafvelse läses som f, t. ex. prophet, paragraph, Philadelphia; men stå p och h i hvar sin
stafvelse, höras båda med sina egna ljud t. ex. upphöjd, djuphet. — Vid ps är p stumt uti ordet
psalm och några främmande namn. — Sk läses som hårdt sj framför de mjuka vokalerna, t. ex.
skepp, skina, skynda, skälm, sköld, äfvensom framför a i ett par ord, t. ex. skarlakan, menniska,
marskalk. — Vid skj är k stumt, t. ex. skjorta, skjul, skjuta, likasom t vid stj, t. ex. stjelk,
stjerna, stjäla. — Sioil och tion, båda med slutet o, uttalas som hårdt sjon, tjon, t. ex. passion,
permission, j>rofession, nation, lektion, kondition o. s. v. — Ti uti några främmande ord uttalas
som tsi, t. ex. gratial, initial, patient, aktie m. 11. (uttalas: gratsial, init si al) o. s. v.

Vid Prosodien eller läran om ljudens ijvantitet förekomma stafvelsernas
ljudvigt, eller längd ock. korthet, samt accent.

En stafvelse kallas lång, när till dess rätta uttal fordras längre nthållning
af ljudet, samt när man kan dröja dérpå, utan att uttrycket förderfvas, d. v. s.
göres oriktigt; kort åter kallas den, som måste fortare uttalas, och på hvilken
ljudet vid utsägandet icke kan dröja utan att bli missljudande. I förra fallet
säges stafvelsen hafva ljudvigt, i det senare att den är utan ljudvigt, eller ljudlös.

Ljudvigten hvilar på 1’örslSI slafvdseil i de ord, hvilkas andra stafvelse utgöres af
bokstäfverna a, an, ar, as, at, e, el, en, er, es, et, id, ig, it, o, os, ot, u m. fl., t. ex. fara, tala,
redan, stugan, vaktar, trotsar, kallas, hjelpas, ratat, hotat, tycke, skulle, handel, dubbel, solen, botten,
kläder, getter, tages, ställes, felet, kornet, alltid, evig, bedit, äro, kaos, något, huru o. s. v. llltlril
st stivelsen har ljudvigt i de ord, som börja med be, ge, eller för, t. ex. behag, beklagligen,
belåten, gehör, gemål, gemenskap, förakt, förening, förbrytelse; samt i tvåstafviga ord, som sluta
sista stafvelsen på dubbel konsonant, t. ex. metall, modell, kompass, tilldess, biljett, komplett,
hvar-till, sigill, ändock, komplott, omkull, idyll, porträtt. Vid begynnelseordet för märkes, att detta har
en annau mening och följaktligen annat uttal i ord der det betyder/örs« c\\er främst, t. ex. fördel,
förman, fui’tid, förord. Xl’eclje still’vel.seil har ljudvigt i några ord, som börja med be
eller för, t. ex. befullmäktiga, beledsaga, förorsaka, förarbeta. Slutformen ei*i ger ljudvigt åt i
och slutformen ioit åt 0, t. ex. boktryckeri, förslagsmakeriet, permission, religionen. Slutformen
ger ljudvigt åt nästföregående stafvelsen, t. ex. djurisk, tyrannisk, exemplarisk. Några ord
hafva ljudvigt på sistil StilfvcIsCIl, t. ex. emellertid, alldenstund, ungefär.

Bokstafsljudens längd och korthet bero på stället för ljudvigten, hvarvid bör märkas
skil-naden emellan lång eller kort vokal och lång eller kort stafvelse. En stafvelse är väl alltid lång,
då han har en lång vokal; men deraf följer icke, att vokalen alltid är lång i en lång stafvelse,
ty ljudvigten kan stundom likasom hvila på en i stafvelsen befintlig konsonant.

Vokalen är Ising i följande ställningar: l:o då hnn slutar ett enstafvigt ord, t. ex. ja, se,
bi, ro, fru, slå, knä, snö; 2:0 i sammansatta ord, t. ex. matsked, kolos, jisknät, björklöf; 3:0
framför en enda konsonant i samma stafvelse, t. ex. sabel, faslig, heder, skriffel, mogen, kokkonst, kyla,
våning, vällust, föra; 4:o näst före en enda konsonant i en slutstafvelse med ljudvigt, t. ex. buldan,
pyramid, kontor, betyg, gemål, traktör; 5:o framför två konsonanter, då den ena blifvit tillagd i
någon ordets böjning, t. ex. rads, svagt, helt, likt, plogs, hyrd, blåst, kräks, döpt; 6:o framför två
olika konsonanter äfven i flere andra ord, t. ex. karda, hjord, kärl, garn, korn, björn, aln, best,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free