Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trestafviga ord hafva vanligen ljudförhöjningen (accenten) på mellersta stafvelsen, t. ex. högcMad,
friAerre, afsides, omsorger, åtnjuta, uts^sslor, afAåflen, erMnsla, moröröder; hestår ett ord af flere
un tre stafvelser, höjes tonen på de mellersta och sänkes åter på slutformen, t. ex. herravälden,
egensinnig, huftmäsa&ligen, unäermningarne o. s. v. Vid sammansatta ord, der ändelseformen
ut-göres af ett ord för sig, hvilar vanligen accenten på detta, och får då namn af tonvigt, t. ex.
väder qvarn, embctsfel, sanno likt, ädelmod, glädje/nii, hufvudyr, göro mål, afskyrärä, skadesfos. Samma
förhållande är äfven med en mängd andra ord, som hafva tonvigt, vare sig på första, andra, tredje
■eller sista stafvelsen; t. ex. vatten, väsende, heslag, gemenskap, förorsaka, unge/ärligen, emellertid.—
Rätta accenten är vid ords utsägande likaså nödvändig som ljudens qvalitet och qvantitet; ty om
tonen höjes der hon borde sänkas eller tvärtom, eller om tonvigt lägges på orätt ställe, d. v. s.
höres i en stafvelse der hon icke bör vara, eller uraktlåtes der hon är nödvändig, blir ej allenast
uttrycket obehagligt att höra, utan hela meningen kan bli oriktig och till och med obegriplig.
Till tydligheten och välljudet vid en skrifts uppläsning eller ett tal är äfven
«tt rätt uppfattande och användande af skiljetecknen nödvändigt. Hvarje sådant
utmärker ett uppehåll (paus), i förening med röstens förändring dervid. Ett
komma (,) betecknar den kortaste pausen, och derefter utmärker semikolen (;), kolon (:),
utropstecken (!), frågtecken (?) och punkt (.) gradvis allt längre pauser. Härvid bör
likväl observeras, att utropstecken eller frågetecken stundom står i stället för
komma, stundom i stället för punkt, och i bägge fallen bör pausen rätta sig
derefter. Ett uppehåll midt i en mening utmärkes vanligen med ett tankstreck, äfven
kalladt minus (—), och tjenar att gifva mera vigt åt följande ord, som då efter
ämnets beskaffenhet böra uttalas starkare eller svagare, fortare eller långsammare.
Ett eller flere till meningen ej direkt hörande, men deri instuckne ord utmärkas
vanligen med parenteser ( ) vid början och slut och böra uttalas med lägre röst,
för att äfven för åhöraren skiljas från kufvudmeningen. 3)er satser förekomma,
som innehålla en anförd persons eller skrifts egna ord och derfor blifvit forsedde
med citationstecken (“ “), böra dessa utsägas med en passande röstförändring, för
att skilja dem från sjelfva skriften. De ord eller meningar, som i ett anförande
ega större vigt än andra, äro vanligen, åtminstone i tryck, utmärkta med särskild
stil och böra uttalas med starkare och långsammare ljud, hvilket kallas
eftertryck (emfas).
Huru nödvändigt för en menings rätta uppfattning det är, att eftertryck lägges på rätta stället,
kan synas t. ex. af den enkla frågan, Skall ni gå hem nu? som kan innehålla lika många
meningar och alltså erfordra lika många nekande svar som den har ord, sålunda:
Skall ni gå hem nu? — Nej, det är ingen nödvändighet.
Skall ni gå hem nu? — Nej, jag skickar min betjent.
Skall ni gå hem nu? — Nej, jag ämnar åka.
Skall ni gå hem nu? — Nej, jag går till en bekant.
Skall ni gå hem nu? — Nej, icke förr än mot gnällen.
I första fallet handlar frågan om förbindelsen, i andra om personen, i tredje
om sättet, i fjerde om stället och i den femte om tiden.
Allmänna anmärkningar vid uttalsliiran.
Alla dessa kunna innefattas i följande ord: Nyttja de röstböjningar, som äro naturliga,
pas-vande och otvungna. Den skulle begå ett stort fel, som ville tillämpa regloma så, att det fria,
naturliga uttalet derigenom förändrades. — Hvarje ord bör tydligt och klart utsugas, och uttalet
hvarken vara för svagt eller för starkt, hvarken gå för fort eller för långsamt. Rösten bör lika
väl som orden angifva ämnets innehåll; och ett religiöst eller eljest högtidligt stycke lika litet
utföras i en glädtig och skämtsam ton som ett lätt och skämtsamt med en sorglig eller högtidlig
stämma. — Allt slags tvång är onaturligt, och all onaturlighet blir obehaglig och motbjudande.
Ett gammalt ordspråk säger: Ingen regel utan undantag, och detta är fallet i språklnra kanske
mer än på något annat ställe. De i det föregående anvisade reglor för uttalet hafva alla ganska
talrika undantag, berocude på bokstäfvernas eller ordens ställning, meningarnes beskaffenhet med
mera dylikt. Att här upprepa alla i vårt språk befintliga ord och bestämma ljudets qvalitet,
qvantitet, och accent för hvor stafvelse i alla förekommande fall, skulle förorsaka en ofantlig
vidlyftighet och likväl ej uppfylla ändamålet, emedan rätta uttalet endast kan genom noggrann
uppmärksamhet och flitig öfning inhemtas, och de här gjorda anvisningar, ehuru högst ofullständiga,
torde dock vara tillräckliga att Ijena till grund för det härtill nödvändiga studium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
