Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II. Ortografien.
Rättstafningslära eller rättskrifningslära innefattar, som ordet uttrycker, de
reglor, som begagnas för att uttrycka ett tal i skrift, d. v. s. med hvilka
bok-stäfver särskilda ord tecknas, liuru stafvelserna afmätas och på hvad sätt hela
meningar såväl som deras afdelningar böra genom skiljetecken utmärkas.
Attm/inwn Reglor för rättstafning äro:
l:o. De bokstäfver nyttjas som språkbruket fordrar, hvarken liere eller färre,
hvarken andra eller desamma i rubbad ordning.
2:o. Ordens rätta afdelning måste noga iakttagas. Alla de bokstäfver, som
tillhöra samma ord, böra ställas tätt tillhopa, vare sig att ordet innehåller en
eller flere stafvelser. lakttages ej detta, kan uttrycket ej allenast bli otydligt,
utan till och med förändra mening; t. ex. ordet ledamöter, blir föga lättfattligt,
om det skrifves leda möter, leda mö ter, le da mö ter, eller på annat sätt åtskildt,
och ordet efterräkning får en helt annan mening, om det skrifves efter räkning
o. s. v. Deremot blir det redigaste sammanhang intrassladt och otydligt, om de
särskilda orden i en mening sättas tillhopa utan behörig skilnad dem emellan,
t. ex. Uppskjuticketillmorgondagenhvadsomböridagverkställas.
3:o. Stafvelsernas rätta brytning är nödvändig. Om vid slutet af en rad
ett helt ord ej får rum, måste antingen hela ordet flyttas till nästa rad eller
delas stafvelsevis, då ett bindetecken, äfven kailadt divis (= -), på första raden ej
får uraktlåtas. Yid sådan delning är skrifstafvelsen den enda rätta, och huru
brytningen sker, måste alla bokstäfverna uti en sådan åtföljas. Alan kan således
ej skrifva t. ex. tr-ångt, sa-mt, samm-anhang, sa-mmanhang, sammanh-ang eller dylikt,
utan enstafviga ord måste skrifvas hela utan brytning, och flerstafviga ord kunna
endast brytas efter stafvelserna, t. ex. sam-man-hang o. s. v.
4:o. Rätta skiljeteckens riktiga användande är behöfligt. Detta kallar man
interpunläering eller kommatering. Utan iakttagande häraf kan uttryckets rätta
mening lätt förvexlas, bli otydlig, ja till och med vådlig. Yid samma ord
begagnas olika tecken, allt efter meningens beskaffenhet, t. ex. Hvilken lieder! —
Hvilken heder? — Hvilken heder, ehuru ei’bjuden, hans blygsamhet nekade honom
mottaga. — Hvilken heder han vägrade mottaga. Orden hvilken heder innefatta i det
första af dessa exempel ett utrop, i det andra en fråga, i det tredje göres ett
litet uppehåll, men i det fjerde sammanhänger hela meningen utan af brott.
Att kommatering, oriktigt eller utan nödig uppmärksamhet anväud, äfven kan bli vådlig,
bevisar en anekdot som omtalar, att en gång en person blef hängd blott derför, att ett komma
stod på orätt ställe. Huru öfverdrifvet detta än låter, kan det dock förklaras af berättelsen. En
brottsling, dömd att mista lifvet genom hängning, var redan utförd till undergående af sitt straff,
då till regerande fursten inkommo upplysningar om så bevekande omständigheter, att denne beslöt
gifva delinqventen nåd. Han affärdade då till verkställande exekutorn ett ilbud, med dessa på ett
papper skrifna ord: Häng honom icke, vänta tills jag kommer. Meu i brådskau hade det komma,
som bör åtskilja de tvänne meningarne i anförde ord, blifvit satt efter lionom i stället för efter
icke, bvarigenom befallningen blef: Häng honom, icke vänta tills jag kommer. Vid furstens ankomst
voro orderna verkstälda och mannen förpassad till evigheten. -— Historien må vara verklig eller
diktad, så bevisar den behöfligheten af riktig och omsorgsfull interpunktering, så framt skriftligen
uttryckta meningars rätta begrepp skola bli rätt förstådda.
Att bestämma någon absolut riktig regel för svenska språkets stafning är
omöjligt, emedan meningarne derom äro i hög grad delade. Hvad den ene anser
vara rätt, förkastas af en annan. Isynnerhet är detta fallet med de i vårt språk
upptagne främmande ord, hvilka åtskilliga skribenter ovilkorligen vilja stafva efter
det språk, hvarur de blifvit hem tade, ehuru dessas antal numera synes alltjemt
förminskas, i det mera nationella åsigter göra sig gällande.
Eget nog finnas ännu personer, som anse det ytligt eller alltför simpelt att i främmande ord
begagna f, k, s och t, och föreställa sig att bruket af c, ch, ph, th, z o. s. v. utmärker ett lärdt
och på sitt sätt förnämt skrifsätt. Att bibehålla c uti från Latinet upptagna ord, såsom doctor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
