Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
memoarer §c.). ■— Vid bruket af e eller i uti korta slutformer märkes, att man skrifver t. ex. det
blef slaget, men de kunde hafva slagit; det är kommet, men det skulle hafva kommit■; der var stulet,
men bägge dessa hade stulit; brödet är ätet, men jag har ätit- o. s. v. — E och A blifva ofta utan
urskilning förvexlade, ej sällan till förlust för tydligheten i uttrycken, och derför bör följande
observeras: E skrifves: 1) uär dess egna ljud höres, t. ex. egen, eld, tveka, mena, ren, stenar. 2)
i räkneord, t. ex. fem, sjette. 3) i främmande ord, t. ex. arrest, bagatell, ferm, pendel. 4) i
staf-velser utan ljudvigt, t. ex. fader, barnen, fiende, mötesplats, hufvudet. 5) då «-Jjudet är kort före
och efter j, t. ex. hejda, lejon, nej, djerf, fjerran, hjelp, hjerta, mjelte, stjerna, tjenst. 6) i flere
andra ord med ä-ljud, t. ex. der, gerna, gerning m. fl. 7) framför rg, rl. Ig, t. ex. dverg, perla,
helg. 8) i enskilda namn, t. ex. Ebba, Sven, Vettem, Themsen (sådana namn, som äro härledda
af svenska ord på ä, bibehålla vanligen detta, t. ex. Adelsvärd, Brändström). 9) då stafvelseu er
sättes framför något ord, t. ex. erbjuda, erinra, erkänna, ernå, ertappa. 10) då stam- eller
slägt-ord har e, t. ex. ega, egare, slägt med egendom; trenne, treggehanda, af tre. 11) i sådana ord, som
fordom efter Latinet skrefvos med æ eller oe, t. ex. premium, Mariedag, Fenix, ekonom. A
tecknas: 1) der denna vokal höres lång, t. ex. bära, häda, läkare, släde, väder. 2) der stamordet kar
a, t. ex. ädling, af adel, fälla af fall, händer af hand, sälta af salt, väpnad af vapen. (Orden
men-niska af man och nemligen af namn skrifvas ännu merändels med e. 3) då stamordet bar å, t. ex.
äldre af ålder, fängelse af fånge, längd af lång, tänger af tång. — 0 och Ä sammanblandas
gerna, och derför bör härvid märkas: 0 tecknas: 1) öfverallt der dess djupa ljud höres, t. ex.
bodde, god, hota, stol, ok. 2) i främmande ord, t. ex. brodd, hord, mortalitet, ordning. 3) dä
stam- eller slugtord liar u eller ö, t. ex. odoga, af dugu, dold af dölja, dof af dufvcn, konst af
kunna, moln af mulen, rodna af röd, sofva af sömn (undantag: bråte af bruten, krås af krusa).
4)] när tt höres kort, t. ex. boll, folk, gosse, päron, rost, slott. 5) uti korta mellanstafvelser och
slutformer, t. ex. ögonen, flickorna, morgon, marmor, något. Ä skrifves: 1) der denna vokal höres
lång, t. ex. båda, får, lås, måla, tåla (undantag: konung, förkofran, skrof, sofvel, mlkor). 2) i
härledda ord, der stamordet tydligen fordrar å, t. ex. blått af blå, ernått af na, (räcka), afstått
af stå, vått af våt. 3) då stamordet har a, t. ex. gåfva af gaf, håifvor af har, (und.: skorpa af
skarp, torftig af tarfva). 4) då stamordet har ä, t. ex. bråck af bräcka, såld af sälja (und.:
slockna af däcka). — U teckna9 nu ensamt i stället för OU, t. ex. jurnal, jalusi. — Y begagnas
i några ord der ljudet närmar sig till ti, t. ex. kyrka, lycka, trycka, tycka m. fl.
&;o. Olll enkla Konsonanter. Dessa skrifva9 hufvudsakligast alla hvar för sig
der de vid uttalet höras, såväl i svenska som främmande ord. Således skrifves t. ex. k och icke
C, Cll eller qv (CJU) i sådana ord som katalog, kaos, orkester, monark, eko, ekipera, ekipage, ekivåk
m. fl.; f och icke ph uti orden alfabet, filosofi, geografi m. fl.; r och icke rh i orden rabarber,
retorik, diarré m. fl.; t och icke th uti teori, teologi, apotek o. s. v. Samma förhållande är med
ord, der efter gamla stafsättet öfverflödiga bokstäfver förekomma. Dessa antingen borttagas eller
förändras till sådana som höras. Så skrifver man t. ex. jwost och ickep>robst; dimma och ej dimba:
lamm och! ej lamb; ära och ej ähra; ande ooh ej andhe o. s. v. -— Rättast vore väl om denna
regel alltid kunde följas; men dels fordrar bruket många afvikelser derifrån, dels begagnas ofta
olika stafningssätt för att skilja vissa ord från andra lika ljudande. Så skrifves f-ljudet med vi
några genom tyskan kitkomne ord, t. ex. viol, violett, von. — J eller ji-ljudet stafvas på många
sätt, såsom: 1) med dj uti orden djefmd, djekne, djerf, djup, djur. 2) med g i många ord,
såväl i början som slutet af stafvelser; det förra framför de mjuka vokalerna, t. ex. genväg, ogilla,
gyckel, förgäta, gömma, detl senare efter l och r, t. ex. talg, helg, arg, berg, koi’g. 2) med gj,
t. ex. gjord af göra, gjord (gördel), gjuta, gjutform o. s. v. 4) med bj, t. ex. hjelp, hjelte, hjerna,
hjessa, hjon, hjord (boskaps-), hjort tett djur), hjul (på åkdon). 5) med lj, t. ex. ljud, ljuf, ljum,
ljung, ljus, ljuta (erhålla, t. ex. ljuta döden). 6) med j, t. ex. ja, jemväl, jord, jägare; nejder,
skilja, boja, välja, dölja o. s. v. I somliga ord förändras stafningen vid olika uttryck af samma
sak, t. ex. svalg, svälja, sorg, sörja. Af det föregåeude torde observeras de olika stafningar, som
förekomma för enahanda ljud, fast i olika meningar, t. ex. gjord, hjord, jord;gjuta, ljuta o. 9. v.—
K-ljudet skrifves med q framför V, t. ex. qvarn, qvinna, qvot. — S-ljudet skrifves med S i stället
för C6 i främmande ords slutformer, t. ex. milis, jwlis, servis, men i början af stafvelser bibehålies
ännu C i de ord, som i sina böjningar fordra k t. ex. advocera (advokat), fabricera (fabrikat), medicin
(medikament) o. s. v., äfvensom i åtskilliga andra ord, och torde någon gång vara nödigt för
me-’ ningars skiljande, t. ex. ceder och seder äro tvänne helt olika nttryck. Uti ett par ord skrifves
S-ljudct med sc t. ex. scen, scepter, ehuru egentligen orätt, ty orden äro ursprungligen grekiska
och skulle alltså rättast stafvas sken, skepter. — För t-ljudet bibehålies th enda9t uti tlie (växten,
drycken), samt äfven för att skilja thron (konungastol) från tron (af tro). — V-ljudet skrifves i
många ord med hv, och gäller härvid isynnerhet hvad ofvan blifvit sagdt om lika ljud för olika
meningar. Så skrifves t. ex. hvar (på hvilket ställe) och var (af vara); hvass (skarp) och vass
(sjöväxt); hvarf (omgång) och varf (byggnadsplats); hvite (af hvit) och vite (böter), samt
dessutom i åtskilliga ord, såsom hvarje, hvarken, hvem, hvete, hvilken, hvina, hvissla, hväsa m. fl. I
slutet af stafvelser tecknas V-ljudet med f, t. ex. graf, afund, trefnad, ifrig, öfning o. s. v.
3:o. Om sammansatta Konsonanter. 1) Lika ljud, eller dubbelljud.
Dubbla ljuden af b, d, f, g, p, r och S skrifvus alltid med hvar sin bokstaf fördubblad, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
