- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
15

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sträfvar, då man betraktar de olika stafningssätt, som olika tider framvisa; ocli
följden häraf är, att livad man nu anför såsom regel för det rätta, endast
innefattar hvad som för närvarande brukas, utan afseende på livarken det förflutna
eller det tillkommande. En stor del af livad som nu af den grammatikaliskt
bildade med en viss föraktlig öfverlägsenhet benämnes ett slarfvigt, bortskämdt. och
ovardadt s. k. pigspräk, kan inom kort tid vara upptaget i såväl salongs- som
skrifspråket; och att söka hindra detta skulle vara detsamma som att vilja hindra
ett växande träd att slå ut nya löf, blommor och skott. Hvar och en bör derför
i stället söka befrämja denna tillväxt och hellre bidraga till dess naturenliga
utveckling än att genom onaturliga, af insupna fördomar tillskapade band dana det
till ett missfoster. Helt annat är med sådana afvikelser, som tydligen hafva sin
grund i ett ovårdsamt uttal, såsom t. ex.:

Skrifves: Uttalas oriktigt:

alltid, arg, marknad, Jarhror, fick, stått, blifvit, alltin, ärj, märkeu, farbror, fäck, staji, vurti,
först, början, mjölk, torg, unge, läsa, teckna, fårrst, bärrjan, mjållk, törj, onge, lesa. tiickna,
sömnig, tretton, fjorton o. s. v. såroni, trättan, fjortan o. s. v.

Sådana felaktigheter böra sorgfälligt undvikas både i tal och skrift.

För icke så många årtionden sedan hade den, den svenska nationen vidlådande, arfsynden, att
förakta egna tillgångar och snart sagdt afguda allt utländskt, till den grad makt med sjelfva spi\åket,
att det ansågs, om just icke skamligt, åtminstone lågt och simpelt, att alltid tala sitt modersmål.
Den, som ville göra anspråk på någon bildning, borde åtminstone kunna något Franska, hvilken,
hnru illa rådbråkad som helst, likväl ansågs bättre än aldrig så väl talad Svenska. Om något
af dessa Inmpna åsigter ännu qvarstår, är det endast hos den inbilska okunnigheten, ty den
verkligt lärde och verkligt bildade talar numera helst Svenska, äfven då han får besök af utländingar,
så framt de förstå detta språk. Också skall sannolikt hvarje opartisk granskare medgifva, att
Svenskan har stora företräden framför många andra språk såväl i uttryckens korthet, bestämdhet
och kraft som ljudens enkelhet och välklang. Visserligen blir uttalet stundom sträft och skarpt
genom flere sammanstötande konsonanter och äfven någon gång tvunget, särdeles om det skall ske
noggrant efter skrifspråket; men vi äro befriade från de flesta naturvidriga ljud; vi behöfva inga
gutturaler (strupljud, Tyskans cli)\ och af nasaler (näsljud, från Franskan) samt sibilerande
(hvä-sande, Engelskans th) begagna vi endast obetydligt uti ng- och sj-ljuden. — Näst Italienskan är
också Svenskan måhända det språk, som bäst egnar sig för sång, dels genom ljudens klarhet i

allmänhet, dels genom den mängd ord som sluta på vokal, särdeles a, o, och u.

III. Etymologien.

Vid någon uppmärksamhet på orden i ett språk finner man lätt, att dessa
äro af flere olika slag. Somliga kunna likväl sinsemellan vara olika, men dock
hafva en viss gemenskap och alltså tillhöra samma klass. Ordet häst t. ex. är
väl något helt annat än sjo\ likväl hafva båda det gemensamt, att de uttrycka

namn på en sak eller ett ting, som finnes till; säger jag åter svart eller stor, så

uttrycka dessa ord väl ingen saks namn, men någon saks egenskap, t. ex. svart
häst, stor sjo. Orden jag, han, den uttrycka väl ingen saks namn eller egenskap,
men föreställa likväl någon sak eller något ting. Orden gå, tala åter uttrycka
ingen sak hvarken till namn, egenskap eller föreställning, utan en handling,
något som sker, något livartill en viss grad af kraft är behöflig. Dessutom
förekomma många andra ord, som ej kunna räknas till någondera af nämnde klasser,
men äro för meningars uttryckande lika nödvändiga, t. ex. aldrig, samt, nåväl

o. s. v. Mod anledning häraf hafva alla i ett språk förekommande ord blifvit
indelade i följande hufvuddelar, neml. Namnord, “Hornen", Föreställande ord,
“Pronomen", Kraftord, "Verbum" och JBiord, "Partikel".

I. Olll Nomen. Homen är af två slag, nemligen Sakord, “Homen
Sub-stantTvum", som säger hvad en sak är, och Egenskapsord, "Homen Ädjectlvum",
som bestämmer hurudan en sak är. Till Substantiven hör allt livad som kallas
éft ting och således ej ensamt hvad man kan inhemta med yttre sinnen, utan
äfven det som blott kan fattas med tanken, t. ex. bord, luft, köld, rök, kraft, ilska,
välsignelse o. s. v. Adjektivum är allt hvad som innefattar en saks egenskap eller
beskaffenhet, t. ex. hvit, stor, varm, qvick o. s. v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free