Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
An dra de kl i n a t i o n e n.
Obestämd form. Bestämd form.
Singularis.
Nominativus Stol. Stolen.
Genitivus Stols. Stole ns.
Pluralis.
Nominativus Stolar. Stolarne.
Genitivus Stolars. Stolarnes.
Tredje deklinationen.
Obestämd form. Bestämd form.
Singularis.
Nominativus Sak. Saken.
Genitivus Saks. Sakens.
Pluralis.
Nominativus Saker. Sakerna.
Genitivus Sakers. Sakernas.
Fjerde deklinationen.
Obestämdt. Bestämdt.
Singularis.
Nominativus Minne. Minnet.
Genitivus Minnes. Minnets.
Pluralis.
Nominativus Minnen. Minnena.
Genitivus Minnens. Minnenas.
Femte deklinationen.
Obestämdt. Bestämdt. Obestämdt. Bestämdt
Singularis.
Nominativus Läkare. Läkaren. Barn. Barnet.
Genitivus Läkares. Läkarens. Barns. Barnets.
Pluralis.
Nominativus Läkare. Läkarne. Barn. Barnen.
Genitivus Läkares. Läkarnes. Barns. Barnens.
Af första deklinationen synes, hvad ofvan blifvit Dämndt, att blott genitivus har egen
slutform. de öfriga tecknas lika med nominativus; och då förhållandet är enahanda med alla andra i
Svenskan befintliga nomiua, har det ansetts tillräckligt att i de följande anföra blott de nyssnämnde.
Den hos oss brukliga genitiva slutformen s begagnas i de flesta svenska ord: men i
främmande ord och namn, äfvensom i bibliska namn, förändras den stundom, t. ex. teologie adjunkt,
medicine doktor; preses—presidis, premium—premii; Venus—Venens; evangelium —evangelii, Moses
—Mosis, Elias—Elie, Lucas—Luce, Mana—Marie o. s. v. Namn med nominativns-ändelse på vs
få i genitivus i, t. ex. Berzelius—Berzelii, Horatius—Iloratii, för att undvika den tvungna och
obehagliga hväsning, som uppkommer vid uttalandet af Berzeliuss o. s. v. Svenska ord som sluta
pä s, t. ex. glas, hus, krus, ros m. fl., kunua ej bilda genitiven på nämnde sätt och böra derfor
genom passande omflyttning af orden undvikas, t. ex höjden af ett hus, i stället för ett hus’s höjd,
doftet af en ros, i st. f. en ros’s doft o. s. v. Namn, som sluta på s, x eller z, bruka i skrift
till genitiv endast erhålla en apostrof, t. ex. Pallas’, Felix’, Schultz’, men i umgängesspråket till
-lägges ofta es, t. ex. Hanses, Nilses, Nordforsses, Gyllenkranz.es o. s. v.
Efter Första deklinationen böjas de flesta ord, som i obestämda singularis
sluta på a, såsom gata, resa, lista, dosa, ruta, lykta, lada, näsa, mössa m. fl.
Orden vana, hjerna, imma, skugga, låga (eld) heta i pluralis vanor o. s. v. och gå efter denna
deklination, ehuru de riktigast böra skrifvas vane, hjerne, imme, skugge, låge. Hit höra också några
substantiver, som i singul. brukas både med och utan slutvokal, t. ex. flagg—flagga, klyft—klyfta,
yx—yxa, åder—ådra, plur. flaggor o. s. v., äfvensom en del som sluta på konsonant, såsom nummer,
regel (rättesnöre), ros, svan, spån, stöfvel, toffel, våg (bölja), plur. numror, reglor o. s. v. (Dessa
senare hette fordom en numra, en regla o. s. v., hvaraf pluralis-äudelsen or qvarstår.) Svan är i
sing. både maskulinum och femininum, men i plur. skrifves mask. svanar och femin. svanor. -—
Orden färg, gräns, gång (hvarf) ha skrifvits färgar, gränsor, gångor efter första deklinat., meu
heta rätteligen färger, gränser, gånger och tillhöra den tredje; gång (väg), regel (rättast rigel, bom)
och våg (vigtskål) heta i pluralis gångar, riglar, vågar och höra till andra deklin. Ordet ostron
skrifves rättast: sing. ostron, ostronet, plur. ostron, ostronen, alltså efter femte deklinationen.
Alla till första deklinationen hörande ord äro femininer.
Efter Andra deklinationen böjas de ord, som i singularis sluta på ing ocli
dom, såsom tvilling, flykting, rikedom, lärdom m. fl., samt dessutom en mängd ord,
hvilkas sing. slutform ej kan bestämmas, emedan den kan vara nästan hvilken
bokstaf som helst hela alfabetet igenom, t. ex. stadga, nubb, vind, backe, klaff, skog,
boj, lek, dal, hjelm, gren, ho, svamp, mur, is, ost, fru, sax, by, slå, sjö o. s. v.
Hit höra de flesta ord, som hafva kort e i slutformen, hvilket försvinner i pluralis, antingen
det står ensamt eller efterföljes af konsonant, t. ex. kagge, rese, lie, släde, m. fl., plur. kaggar o. s. v.;
nagel, spegel, pudel, nyckel m. fl., plur. naglar o. 8. v.; lager, feber, tiger, åker m. 11., plur. lagrar
o. s. v. Någon gång förekommer annan kort vokal i sista stafvelsen, hvilken då äfven försvinner
i plur., t. ex. sommar, afton, djefvul, plur. somrar, aftnar, djeflar. Men i ord, som sluta på lång
vokal, står denna qvar framför pluralets ar, t. ex. bro—broar, fru—fruar, by—byar.
Sol och måne höra bägge hit. Uti nordiska tungomålen, Svenskan, Tyskan m. fl., anses solen
feminin och månen maskulin, men i de sydliga europeiska språken tvärtom.
Oregelbundet böjas hithörande orden moder och dotter, som i plur. heta mödrar, döttrar.
Till denna deklination höra endast maskuliner, med undantag af följande, som äro femininer,
neml. brud, dotter, drottning, faster, fru, fröken, hind, jord, kärring, moder, mester, märr, själ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
