Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
böjningar och innefatta de fyra första konjugationerna; de senare benämnas verber med starka
böjningar och upptaga den femte. Den mening har blifvit yttrad, men af andra motsagd, att
2:a, 3:e och 4:de konjugationerna, endast äro genom tiden uppkomna artförändringar af l:sta.
Härmed må vara huru som helst, det gifna är, att femte konjugationen har en så påtaglig olikhet
med de föregående, att den tydligen står på en helt egen grund. Deuna grund är likväl stadd
i en fortgående upplösning genom verbens öfvergående derifrån till någon af de andra
konjugationerna. Det är troligt, att de verber med vokalförändringar, som här blifvit upptagne bland de
första konjugationernas anomaler, såsom ligga, dölja, säga, sälja, bringa, sätta, se, dö m. fl.,
från börjau tillhört 5:te konjugationen; och bland dem, som der ännu qvarstå, finnas åtskilliga
böjningar, t. ex. drupo, gol, hang, hof, slunko, smulto, struko, vog, vox m. fl., redan så föråldrade,
att de numera sällan eller aldrig begagnas, om ej någon gång i vers, och deras infinitiver drypa,
gala o. s. v., äro alltså på väg att lemna sin hufvudstation. Närmaste anledningen till dessa
förhållanden kan finnas deruti, att Svenskan delar sig i 2:ne hufvud-dialekter, nemligen Svea och
Göta, af hvilka den senare älskar vokalförändring i imperf., t. ex. drap, hof, las, tvang, den förra
föredrar ändeisen ade, eller sammandraget de, te, såsom dräpte, häfde, läste, tvingade, samt att
denna, lieml. Svea-dialekten, kommit att få öfvertaget inom vår litteratur. — Med första
konjugationen är förhållandet alldeles motsatt 5:te; — l:sta står i en fortgående tillväxt och synes
vara den egentliga svenskans hufvudsakliga verbalgrund, emedan ej allenast nydanade verber från
svenska och främmmande ord, t. ex. arbeta, af arbete, reglera m. fl., antaga böjningsformer efter
denna, utan äfven ord från de andra konjugationerna alltjemt dit öfvergå.
IV. Om Partiklar. Endast några af de enklaste meningar kunna uti
ett språk uttryckas med ord, ensamt tagna ur nu anförda trenne klasser. För
mera utförliga begrepp äro äfven åtskilliga andra ord behöfliga, hvilka skilja sig
från de ofri ga genom att vara oböjliga, d. v. s. ej kunna antaga någon annan
form, än den en gång bestämda. Dessa ord kallas biord eller partiklar ocli
indelas i fyra klasser, nemligen: Förescittningsord, “Prepositioner“, Egenskapsbiord,
“Adverber“, Binde-ord, “Konjunktioner44, och Utrops-ord, “Interjektioner“.
Bestämnings-ord, “Artikel«, räknas också till biorden; men deuna klass har, såsom närmare
införlifvad med nomen, vid detta redan blifvit beskrifven (sid. 17).
MMret*o8itione9’ äro de biord, som sättas framför nomen eller pronomen,
för att åt dessa ge märke eller bestämmelse, t. ex. åt staden, från landet, af
vänskap, till kyrkan, emellan husen, under tak, hos grannen, med nöje, mot slutet o. s. v.
Till prepositionerna kunna äfven räknas sådana hopsättningsord, som mest begagnas såsom
prefixer; bland dessa äro: O, hvilket dels ger ordet motsatt betydelse, t. ex. rätt—orätt, vän—ovän,
dels förändrar meniugen, utan att göra den motsatt, t. ex. smak—osmak, råd—oråd, dels
antyder föga eller ingen förändring, t. ex. förvägen—oförvägen, väsen—oväsen; ovana kan betyda
både elak vana och brist på vana; — miss antyder något felaktigt, t. ex. missbruk, misstag,
missväxt; — V&H utmärker något förvändt, oriktigt, t. ex. vansinne, vanskaplig, vanmakt, vanskötsel,
vanpris; — gen (Tyskans gegen, emot), uttrycker mot, tillbaka, t. ex. genljud, gensvar, gensträfvig;
— Veder (Tysk. mider emot, och wieder, åter), har olika bemärkelse, t. ex. vederpart, vederlägga,
vederfus, vedermöda, vederlike; — Und, hopdraget af undan, har vanligen samma bemärkelse, t. ex.
undgå, undfalla, undkomma, men är stundom mindre bestämdt, t. ex. undfägna, undsätta;—Uffl
brukas stundom i st. f. om, t. ex. umbära, umgänge, umgälla; — för (tysk. ver) ger särskilda ord
helt olika bemärkelser, t. ex. förakta, förbanna, förblinda, förfalla, författa, försköna, förstånd,
förslå, förtrytelse, samt förändrar icke somliga ord, t. ex. förhindra, förskona, föröka; — be, er,
ge, tagna ur Tyskan, modifiera andra ords bemärkelse, utan att sjeFva hafva någon, t. ex. befalla,
befria, bestånd; erbjuda, ersätta, eröfra; gehör, gestalt, gevär; — bi (tysk. bei), betecknar vid,
utmed, hjelpande m. m., t. ex. bisak, bismak, biträde; — sam, förkortning af samman, betecknar
förening m. m., t. ex. samtal, samhälle, samtycke; — an har ingen bestämd egen mening, och
begagnas stundom äfven efter ordet, t. ex. anbud, ansedd, antagen; gå an, gripa sig an o. s. v.
/irtvet’ber kallas de biord, som begaguas att modifiera adjektiver, verber
eller andra adverber, t. ex. alltid nöjd, hjertligen älskad, ganska flitig, han går illa,
han talar gerna, temligen väl, foga klokt, rätt gerna o. s. v.
Adverberna bruka indelas i klasser efter den bestämmelse de gifva orden till tid, rum, sätt,
antal och andra omständigheter; t. ex. tid: alltid, aldrig, dagligen, fordom, i går, hädanefter,
nu, ofta, sällan; rUDl: allestädes, bort, der, dit, framme, hem, hit, här, in, ned, upp,’ ut; sätt:
häftigt, illa, klokt, lagom, någorlunda, qvickt, skönt, väl; ordning: först, sedan, vidare, omsider,
o. s. v. Denna indelning är likväl mycket obestämd, och klasserna gå som oftast in i hvarandra.
Adverberna äro talrikare än alla de öfriga partiklarne tillsammans och kunna dessutom
ansenligt förökas, helst nästan alla adjektiver kunna göras till adverber blott med ett tillagdt t, och
många substantiver genom tilläggningsstafvelse, t. ex. korsvis, alnstals m. fl. En betydlig del
ad-verber kunna antaga komparation, t. ex. fort—fortare—fortast; tydligt —tydligare—tydligast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
