Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adverber medföra den fördelen, att utan otydlighet kunna förkorta många uttryck, emedan
ett enda adverb kan innehålla samma begrepp som liera ord tillsammans, t. ex. nyligen = för en
kort tid sedan; strax = efter en kort stunds förlopp; g erna— med mycket nöje.
JÅonjMn/iiioner äro sådana biord, som begagnas att -sammanbinda ord
eller meningar ocb deras delar, samt uttrycka deras inbördes förhållanden i
af-seende på öfverensstämmelse, stridighet, vilkor, orsak,- följd m. m., t. ex. du och
jag, han eller hon, icke i staden utan på landet, han är rik, likväl icke nöjd o. s. v.
Konjunktionerna hafva blifvit indelade i 13 klasser, nemligen:
1) Sammanbindningar, «Conjunctiones Copulativæ«, som innefatta orden: och, samt, ock,
också, likaledes, äfven, äfvensom, såvål-som både-och. — 2) Urskiljande, «C. Disjunctivæ«: eller,
antingen-eller. — 3) Förklarande, «C. Explicativæ«: nemligen, ja väl ock. — 4) Svarande,
«C. Kesponsivæ«: ja, jo, nej. (I vissa fall äro dessa utrop, interjektioner.) —5) VilkOrliga, «C.
Conditionales«: om, så vida, om annars, vm nemligen, allenast, blott, med mindre, så framt, om
blott, om icke. — 6) Motsättande, «C. Adversativæ«: men, dock, likväl, utan. — 7)
Undantagande. *<C. Exceptivæ«: liv arken-eller, ej heller. — 8) Medgifvande, «C. Conce9sivæ«: ehuru, fast,
fastän, väl, åtminstone, ju. — 9) JemfÖrande, «C. Comparativøe«: såsom, så-som, som, likasom,
likasom-så, ju-desto, än. — 10) Orsaks-01’d, «C. Causales«: alldenstund, emedan, då, ty, att, för
alt, på det att, så att. — 11) Slutsats-Ord, «C. Conclusivse«: alltså, således, fördenskull, derför,
sålunda, hvarför, hvadan. — 12) Ordnande, «C. Ordinativee«: först, för det andra, för det tredje,
o. s. v., slutligen, på sistone, ändtligen. — 3) Uttryckande tidsföljd, «C. Temporales«: medan,
under det att, så snart som, då-så, sedan-så.
Mnterjefctioner är benämningen på sådana ord, som begagnas vid
uttryckande af någon starkare sinnesrörelse, t. ex. ah! aha! ack! aj! bah! farväl! fy!
ha! hej! hu! hurra! ha! nåväl! o! pah! pytt! tvi! uj! voj! välan! åh! m. fl.
Hvarje ord eller sats, ämnad att uttrycka littigure känsla, såsom Gud! himmel! ja! nej!,samt
större delen af verberna i imperativus kuuna kallas utrop, men räknas icke bland interjektionema.
En interjektion innehåller väl ofta vanliga bokstafsljud, men kan äfven utgöra egna, för
tillfället framstötta naturljud. I hvilket fall som helst iuuefattar ett sådant ljud en hel mening, lätt
begriplig af dess läte samt åtföljande omständigheter. Samma rop kan hafva olika uttryck: ak!
kan t. ex. bemärka glädje, smärta m. m.; ih! — förtjusning, ilska m. m.; oh! — sorg, längtan,
beundran m. m.; åh! — fägnad, afsky, förundran, plåga m. m.; ack! — oro, förnöjelse o. s. v.
Alla partiklarne8 rätta plats uti förestående indelning är ej ovilkorligen bestämd, ty somliga
kunna tillhöra än den eua, än den andra, allt efter meningen, t. ex. «Jag vet ingenting om (prep.)
denna sak; men om (kouj.) ni sä vill, knnna vi skrifva om (adv.) brefvet.«
Det har på senare tider varit en vurm hos somliga språklärare att vilja förkasta de hittills
brukliga latinska termerna i grammatikan och endast använda svenska benämningar. Hvad fördel
sådant medför, torde bli svårt att nöjaktigt förklara; och försöket tyckes verkligen falla in i det
löjliga derigenom, att för inånga af dem ej tinnas några motsvarande ord i Svenskan. Substantivum
och adjektivum äro väl i det närmaste representerade af sak-ord och egenskaps-ord; men
föreställande ord motsvarar ej fullkomligt pronomen, och verbum uttryckes ej heller fullständigt genom
något af de derför begagnade: kraft-ord, handling s-ord, tids-ord o. s. v. Detta går väl ändå au;
men att dra till med sådana vidunderligheter som t. ex. för-nu-då-tid i stället lör futurum exactum,
synes vara för starkt. Att meddela förklaring på betydelsen af främmande ord är nödvändigt,
särdeles i en lärobok, ämnad åt sådana elever, som ej hafva tillgång till muntliga upplysningar; men
att icke vilja begagna dem är alldeles detsamma, som om man-t. ex. i räknekonsten ej skulle bruka
orden addition eller addera, utan i stället sammanläggning och sammanlägga. Hvartill skall sådant
tjenap — Kan svenska språket vinna något härpå? — Lika litet som det förlorar på ett
fortfarande begagnande af de många andra ord, som blifvit upptagna nr främmande språk. — Eller
skall det vara mera begripligt ? — En sådan tanke är minst sagdt enfaldig; det säkra är, att det
ena är lika litet och lika mycket begripligt som det aDdra. Ovisshet och villervalla bli hela vinsten.
En anmärkning skulle härvid kunna göras, neml. att i det föregående än latinska än svenska
benämningar blifvit begagnade, och att det borde varit ettdera oblandadt; men häruti ligger likväl
ingen inkonseqvens, ty det är både öfverallt brukligt och rätt att nyttja de ord, som falla
ledigast för tungan och angenämast för örat, utan afseeude på om de äro främmande eller svenska.
En annan anmärkning kunde hafva större skäl, neml. att de latinska orden fått svensk
staf-ning, men likväl bibehållit sina latinska ändelser. Anledningen härtill är ej, att vissa
gratnma-tici bruka så, ehuru orätt; utan, å ena sidan, att svenska stafsättet alltid måste följas, så snart
ett ord brukas såsom sveDskt, d. v. s. icke är citeradt, och å den andra, att en eller annan, som
i barndomen läst någon af våra grammatikor. utan att sedan hafva följt litterntnren, möjligen ej
skulle igenkänna vissa ord, om de latinska slutformerna saknades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
