- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
32

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IV. Syntaxen.

En med ord uttryckt mening kallas en sats. Sådana förekomma af trenne
slag, nemligen enkla, utvecklade och sammansatta.

tinhia Satser utgöras af tvenne ord, neml. liufvudord, “subjekt",
vanligen bestående af ett substantiv, samt omdöme, “predikat", som utgöres af ett
verb, hopstalda så, att de tillsammans uttrycka en mening, t. ex. solen skiner.

Predikatet i en sats kan äfven stå som nornen, i hvilket fall det samraaubindes med
subjektet genom ett hjelpverb, som i denna ställning blifvit benämndt COpulaj t. ex. solen lyser, är
detsamma som: solen är lysande, och är kallas satsens kopula. På samma sätt kunna alla satsers
predikat förändras, t. ex. vattnet öses = vattnet (subjekt) blir (kopula) öst (predikat) o. s. v.

Subjektet kan äfven vara ett adjektiv, pronomen, verb eller artikel, men står alltid såsom
substantiv, t. ex. en stark segrar, du skrifver, äta mättar, lagom är bäst.

Vid frågande satser sättes predikatet före subjektet, t. ex. kommer prinsen? — Ett svar kan
bestå af ett enda ord, men innefattar likväl en hel sats; t. ex. vid anförda fråga uttrycker ordet
ja! ganska tydligt: prinsen kommer! — Vid uppmanande satser, d. v. s. då verbet står i
impera-tivus, är förhållandet enahanda, t. ex. skrif du! eller blott skrif! innefattar: du skall skrifva!

Ehuru satsen kallas utvecklad, så snart mer än två ord, jemte kopula, deri förekommer,
bibehålies dock benämningen enkel, om till subjektet sättes artikel, t. ex. en karl kommer, ett barn
gråter; äfvensom då flere satser med lika predikat äro sammanslagna till en, t. er. haren, hunden
och jägaren löpa, i stället för haren löper, hunden löper, jägaren löper.

Satser, vare sig enkla, utvecklade eller sammansatta, kunna vara af tre slag,
som bestämmas af det styrande verbet, nemligen aktiva, t. ex. konungen segrar,
passiva, t. ex. landet regeras, samt neutra, t. ex. gräset växer.

iJfveehttuie Satser kallas sådana, hvilkas subjekt eller predikat, eller
ock bägge delarne, äro mera utförligt framstälde. Yid utvecklade satser
bibehåller predikatet sitt namn då satsen är neutral, t. ex. en tapper hjelte (subj.) blir
ofta odödlig (predikat); men är satsen aktiv, får det namn af “object", t. ex.. Gustaf
Vasa (subj.) befriade fädwneslandet (obj.); och är den passiv kallas det “agent", t. ex.
Ryssarne (subj.) slogos af Karl XII (agent).

Såväl subjekt som predikat kunna bestå af två eller flere ord och äfven utgöra satser hvar
för sig, t. ex. jag ser, att solen lyser; att du arbetar, gläder mig. Objekt, agent eller predikat
består väl oftast af ett substantiv, men kan äfven vara adjektiv, pronom eller verb, t. ex. han
arbetade sig trött; solen värmer mig; barnet lär sig läsa. — Följande exempel torde underlätta
begreppet om skilnaden emellan objekt, agent och predikat: Man och hustru (subjekt) gå bägge till
kyrkan (objekt). — En örn och en hare (subj.) skötos på samma gång af en jägare (agent). —
Gröna gräset (subj.) växer tjockt och frodigt (predikat). — Den löfrika skogen (subj.) ger en sval
skugga (objekt). — Den späda blomman (subj.) vissnar för solens heta strålar (agent). -— Den klara
bäcken (subj.) sorlar lifligt och förtjusande (predikat). — Alt sof va för mycket (subj.) skadar både
kroppens och själens förmögenheter (obj.) — Välstånd och samvetsfrid (subj.) födas af arbetsamhet
och dygd (agent). — Jorden och öfriga himlakroppar (subj.) sväfva i den omätliga rymden (predikat).

Sa9**w»Uå*ö8€*tta är benämningen på de fall, då två eller flere,

enkla eller utvecklade satser äro behöfliga för en ipenings fullständiga uttryckande.
Sådana fall äro af mångfaldiga slag; det enklaste är en försats och en eftersats,

t. ex. solen värmer — och deraf lijvas naturen; ju svårare striden är — desto mera

ärofull blir segern. Men ofta förekomma bisatser, tjenande till att meddela närmare
utveckling och belysning öfver en hufvudsats. En sådan kallas mellansats, då den
står emellan ett subjekt och dess predikat, samt tillsats, då den står efter
predikatet. En mellansats ger vanligen förklaring öfver något visst ord uti hufvud-

satsen och afbryter denna vid detta ord, t. ex. Frun — som alltid var flitig —

satt nu och sydde. En tillsats förklarar ej så mycket något enskildt ord, som mera
sprider ett ljus öfver det hela, t. ex. : Alla menniskor måste dö — ty så är från
början naturens lag. En genom flere hopfogade satser till ett begripligt
sammanhang utbragt längre mening kallas Period.

En bisats är antingen relativ eller konjunktional. Relativ kallas den, som börjar med ett
pronomen rclativum, hvilken, som, t. ex. Henrik, som är vetgirig, läser gerna; Jakob lemnade en
fogel, hvilken han lyckats skjuta. Konjunktional är den, som börjar med en konjunktion, såsom
att, emedan, fastän, så, ty, o. s. v., t. ex. Elefanten, fastän stark, kan dock öfvervinnas; drängen
gick, ty han var dertill befald. — Stundom kan relativet eller konjunktionen uteslutas, och
bisatsen, sålunda ofullständigt uttryckt, får då namn af appositions-bisats, t. ex.: Sonen, upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free