Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manad af fadern, kom genast, i stället för som blef uppmanad o. s. v. Drängen, befald af
husbonden, gick likväl icke, i st. f. fastän han var befald o. s. v.
Det skulle kunna invändas, att bisatser äfven kunna börja med andra partiklar; t. ex. jagl är härmed nöjd,
huru (adverb) det sedan går; den munnen håller sig främst, när (adv.) han kan; det gick bra, ack (interj.) hvad
det var väl! — Sådana undantag äro likväl endast skenbara, ty huru kan utbytas med såsom, när med såvida
samt ack med och, då dessa satser blifva konjunktionala, utan att hafva förändrat något i meningen.
liansirss/tiisss* är namnet på en sats, då fråga är om deri upptagna ord;
häraf kallas ordens ställning konstruktions-ordning, ock då alla ord, som i en sats
kunna upptagas, äro utsatta, säges den kafva full konstruktion.
Konstruktions-ordning är af två slag: naturlig, «direkt«, och omvänd, «inverterad«.
Direkt konstruktion är den, som närmast följer ordningen af tankarnes naturliga
utveckling och förening till ett sammanhängande helt. Deri ställes subjektet framför predikatet, emedan
man måste föreställa sig ejelfva tinget, innan man kan döma om dess beskaffenhet eller
egenskaper. Af samma skäl intager ett styrande ord sin plats framför det styrda, nominativen före
verbet, försatsen framför eftersatBen o. s. v.
Inversion är en omvändning, en rubbning eller omflyttning af den naturliga ordföljden och
har till ändamål att gifva omvexling och liflighet åt det hela, fästa uppmärksamheten vid de ord,
dit den bör ledas, samt göra sammanhanget tydligt, otvunget och välljudande. Sådan omflyttning
kan ske på liere sätt, såsom: 1) Objekt, agent eller predikat sättes först, t. ex. Himmelen (objekt)
älskar jag — af Gud (agent) skapades vi ■— ljuf (predikat) är oskulden. 2) Partiklar sättas först,
t. ex. ifrån (prep.) staden kommer jag -— nu (adv.) är jag här — också (konj.) önskar jag hvila.
3) Predikatet ställes framför subjektet, t. ex. ljuf och tröstande är känslan of samvetets frid.
4) Den styrda kasus framför det styrande verbet, och nominativen efteråt, t. ex. henne känner jag.
5) Eftersatsen först och försatsen sist, t. ex. vi böra vara nöjda — med hvad försynen oss
tilldelar. Sådana och många andra omflyttningar kunna vax*iera sins emellan och med den direkta
ordningen, satser instickas uti, omsluta och liksom kringgå hvarandra, allt efter meningens
beskaffenhet. Nödvändigt är dock alltid att iakttaga, det orden icke omflyttas eller satserna instickas
så, att rätta meningen derigenom blir otydlig eller tvetydighet i ett eller annat fall uppkommer.
Hufvudändamålet med hvarje skriftlig uppsats är naturligtvis att af den läsande bli rätt
förstådd; vilkoret härför åter är: 1) att uti en sats alla ord få siu rätta plats, 2) att på den rätta
platsen äfven rätta ord begagnas. Bland fel i ordställningen, som göra en mening tvetydig och
ofta obegriplig, är att t. ex. skrifva: han ärfde sin farbrors egendom, som var en rik godsegare;
bör vara: han ärfde egendomen efter sin farbror, som var en rik godsegare. — Han sköter
broderns embele, som rest bort; bör vara: han sköter embetet för brodern, som rest bort. —Han
tog aldrig betalning af, men g af ofta understöd åt de fattige; bör vara: han tog aldrig betalning
af de fattige, men gof dem ofta understöd o. s. v. — En mängd andra fel, som väl ej falla så
så skarpt i ögonen, som de nyss anförda, men derför icke äro mindre stridande mot ett vårdadt
skrifsätt i obunden stil, begås till och med af dem, som göra anspråk på grammatikalisk lärdom.
Så lästes t. ex. uti en berättelse om föröfvad kyrkostöld, bland annat, orden: svepningen
beröf-vades ett lik. Meningen, som man här måste gissa sig till, hade varit klar, om der stått: ett
lik beröfvades sin svepning; eller: svepningen röfvades från ett lik; i stället innefattade nu orden
ganska tydligt, att ett lik togs från svepningen. — Samma ovisshet om rätta meningen uppkommer
vid många andra fall, bland hvilka här endast nämnes ett mindre väl betänkt begagnande af
pronomen sin (sitt, sina) i stället för hans (hennes, deras), t. ex. Axel bad Edvard hemta sin bok;
här är uttrycket riktigt, om det är Edvards bok, som skall hemtas; men är det Axels, bör det
heta| hans bok. Om man skrifver: Prosten S. hade före sin död uppdragit åt häradshöfdingen
N. att ombesörja utgifvandet af sina predikningar, så kan meningen väl supponeras, emedan man
ej gerna antar att en häradshöfding utarbetat predikningar- men ordet sina är derför ej mindre
oriktigt. En skriftligen uttryckt tanke bör vara så redigt framstäld, att ingen gissning är
be-höflig; endast då är den fri från förtydning och missförstånd. — Genom uppmärksamhet på hvad
man vill uttrycka och på de ord, som vid nedskrifningen deraf begagnas, vänjer mau sig lätt att
utan möda eller omvägar finna de rätta orden och de ordställuingar, som äro mest talande, på
samma gång som de äro de lättaste och för örat behagligaste. — «Tftnk viil, klart och skönt:
du skall da skrifva väl, klart och skönt, allenast du ej atlas efter att skrifva annat eller
annorlunda än som dn tänker.«
En och. samma tanke kan ofta i ett språk uttryckas på tiere sätt; några af
dessa äro dels i det föregående, dels förut under ortografien omtalade; af de
återstående, som fått olika benämningar, liyilka kunna vara nyttiga att känna, ma
följande här anföras:
Ellips är ett förkortadt talesätt, då ett eller flere ord äro utelemnade, men
i meningen qvarstå, t. ex. en mängd (af) folk; hvilken glädje (är det ej) för oss;
nu (kommer jag) till (den) saken (som var i fråga); drick ur (det som är i) glaset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
