Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emedan nämnda fem linier äro otillräckliga att angifvu alla de toner, som i musiken
förekomma, begagnas korta s. k. hjelplinier för noterna till de toner, som äro antingen lägre eller
.högre än de, som fått plats på det bestämda notplanet.
Noterna, eller de med figurer tecknade tonerna, hafva hvar sina namn, som
blifvit tagna ur vårt alfabet. Dessa namn äro likväl ej i alla noter desamma,
utan bero af ett tecken, som sättes främst i hvarje notplan och kallas Jclav (nyckel).
— Uppställningar af en följd med noter kallas skalor; sådana förekomma af två
slag, nemligen den naturliga eller s. k. diatoniska skalan, som angifver alla hela
toner, samt kromatiska skalan, som tillika upptager i musiken förekommande
mellan toner, så kallade halftoner, äfven benämnda semi-toner.
Klaver förekomma af tre slag, med hvar sitt utsceDde och betydelse. De allmännast
brukliga äro G- eller diskantklaven, äfven kallad Jiolklav, samt F-klav, vanligen benämnd busklav, emedan
den begagnas till betecknande af bastonerna. Dessa båda klavers utseende och dem tillhörande
hel-noters namn synas af följande:
, d e f
h c
MigS
. r * •
F. c d e f g a h c d r f q a h
f <J «
il
f „ » *
S; §11355
. 5 i–
Uti Frankrike och Italien hafva diatoniska
Noten c d e f g a h
heter Ut eller Do Re Mi Fa Sol La Si
De sex första af dessa kallas Guidoniska
stafvel-serna, efter en Benediktinermunk vid namn Guido
AretillllS, från Arezzo, som år 1022 uppfann den
ännu brukliga notskriften, och tog tonernas namn
ur jemtestående gamla latinska kyrkosång:
skalans noter följande namn:
(Original.) (Fri öfversättning.)
Ut queant laxis. Fhristi verk de underbara!
j 7?e-sonare fibris Dem att kunna sjunga, på
: J/t-ra gestorum Enkla toner, mjuka, klara,
1 Fa-muli tuorum, Eör hans tjenare dn må
Sol-ve polluti Göra löst de läppars brott
La-bii reatum Af hvad orent från dem gått,
I Sancte Johannes! Heliga Johannes!
De Guidoniska noterna bestodo af endast punkter och linier, alla af olika utseende, och angåfro alltså
inga tidmått. Sättet att med olika figurer bestämma deras valör anses först börjat i slutet af ll:te seklet af en
tysk, från Köln, vid namn Franco; andra tillägga denna uppfinning, eller åtminstone dess förbättrande, en
annan med namnet Johan de Murs (Jean de Moeurs eller Mure), mellan åren 1330 och 1350. Bruket af s. k.
löpande noter är först uppfunnet af Jean Mouton, kapellmästare hos kon. Frans I i Frankrike, på 16:de århundradet.
Halftonerna hafva inga egna figurer på notplanet, utan angifves med framfor
noterna stälda särskilda tecken, som deraf kallas företeckningar och äro af tre slag,
nemligen kors $, be i? och be quadratum De båda förstnämnde förändra tonen
både till ljud och namn.
Ett kors jj framför en not upphöjer dess ljud en half ton, och till dess namn lägges iss, så
att af c blir cis’s, af d diss, o. s. v.; ett be j? deremot sänker noten en half tou, och till namnet
lägges ess eller ss, 9å att af d blir dess, af a ass o. s. v., utom h, som enligt ett gammalt bruk,
i senare fallet kallas b. Hvarje semiton kan alltså tecknas på två sätt, ty t. ex. ciss och dess
angifva alltid samma ton. Dubbelkors jjjj eller X upphöjer noten två halfva eller en hel ton,
och dubbel-be ’■?? nedsänker den en hel ton! Då eu ton genom *J eller •) blifvit höjd eller sänkt,
begagnas tecknet 2, som äfven kalla9 återställningstecken, för att återgifva tonen sitt rätta namn
och läge. — Den kromatiska skalan har följande utseende:
c ciss d diss e f fiss g giss a aiss h c h b a ass g gess f e ess d dess c
m
rj*=T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
