Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
©»• siotlertnitsfjor. Så kallas de handlingar hos förståndet, då genom
sammanställandet af gifna omdömen nya sådana utvecklas. De omdömen, ur hvilka
ett nytt skall härledas, kallas försatser (premisser); det ur dem härledda nya
omdömet benämnes slutsats (konklusion).
Slutledningarna delas» i forståndsslut och förnuftsslut (syllogismer); dessa senare
åter äro antingen enkla eller sammansatta.
Forståndsslut nr då ett omdöme omedelbart utvecklas ur ett annat förut gifvet, t. ex. alla
menniskor måste dö, alltså måste hvarje enskild dö. — Förnuftsslut är då, ur ett gifvet omdöme
medelst biträde af ett annat, ett tredje medelbart härledes; t. ex. om det regnar, blir det vått; nu
regnar det, alltså blir det nu vått. Detta är ett enkelt förnuftsslut; den första af dessa satser
kallas öfversats (propositio major), den andra, undersåts (prop. minor) och den tredje, slutsats
(conclusio). De sammansatta förnuftssluten få namn af epicherema, då sammansättningen består
deruti, att till försatserna bifogas grunden, hvarpå omdömet stödes, t. ex. alla lefvande måste,
såsom ändliga väsen, en gång dö; alla menniskor äro lefvande, alltså alla menniskor måste dö.
Då flere omdömen sammanbindas, för att ur dem gemensamt åstadkomma en slutsats, kallas detta
ett kedslut (sorit), t. ex. granen är ett träd, alla träd äro växter, alla växter äro
organiska-kroppar, alltså, granen är en organisk kropp.
Mtet ort läran.
Då gifna kunskaper, hvarmed förstås begrepp, omdömen och slutledningar
sammanräknade, ordnas till ett helt, kallas detta vetenskap. Sättet för
anordnandet efter iden af enhet benämnes system, hvarigenom ur en föregående
kunskap en efterföljande utvecklar sig, och allt bildar ett sammanhängande helt.
Motsatsen till systematisk eller vetenskaplig kunskap är en rapsodisk.
Om t. ex. alla begrepp, omdömen och slutledningar, som uppstått vid åskådningen af med
fri rörelse begåfvade, på jorden lefvande varelser, efter gifvet system sammanföras till en enhet,
fås deraf en vetenskap, som man kallat zoologi eller kännedom om djurriket; denna kuuskaps
omfång beror på dess vidsträckthet, hvars motsats är inskränkt kunskap; men består denna
kännedom uti endast kunskap om tillfälligtvis med hvarandra förenade delar, utan något
sammauhän-gande helt, så är det en rapsodisk kunskap.
En kunskaps vigtighet beror på dess bestämmelse för ett visst ändamål; dess
tydlighet erhålles genom beskrifning, utveckling och definition.
För t. ex. en domare är lagkunskapen vigtigare än historien. — Beskrifning är uppgift på
så många kännetecken af en sak, att den för ett visst ändamål kan skiljas från andra dylika,
t. ex. på ett hus så, att den sökande kan tinna det. — Utveckling är uppgifvandet af inre
kännetecken, t. ex. en tänkare utvecklar sitt system m. m. — Definition är angifvande af så många
kännetecken på ett begrepp, att det kan skiljas från alla andra, t. ex. satsen: en triangel är en
figur med tre sidor, är en definition, ty den bestämmer att ingen annan figur kan få detta namn.
Grundsats (axiom) är namnet på en kunskap, hvars sanning är så klar, att
den ej behöfver något bevis. Lärosats (teorem) är en sådan, hvars sanning för
att antagas måste styrkas genom bevis.
Satsen: när två storheter bägge äro lika med en tredje, så äro de sinsemellan lika, är ett
axiom, men en kulas yta förhåller sig till dess största cirkel som 4 till 1, är ett teorem, emedan
sanningen deraf måste bevisas innan den kan antagas.
En kunskaps visshet beror på den öfvertygande sanning densamma för en
granskare eger; äro de grunder, uppå hvilka sanningen hntages, enskilt gällande
för den granskande, kallas den subjektiv visshet; men äro de hemtade från sjelfva.
föremålet samt äfven för andra öfvertygande, benämnes vissheten objektiv.
Öfver-tygélse är en sannings antagande på objektiya skäl; den, som anser subjektiva
grunder vara objektiva, är öfvwtalad (persvaderad). En kunskaps sanning inför
den undersökande kan hafva tre grader: tycka eller mena, tro och veta.
Inre lidaude är för en sjuk subjektivt sant (eller visst); solens tillvaro är deremot objektivt
viss för alla, som hafva känsla af ljus och värme. — Tycka eller mena, är då sanningen icke
stöder sig på tillräckliga, hvarken objektiva eller subjektiva skäl; jag menar t. ex, då jag ser ett
mola, att deraf skall komma regn, men vissheten derom är otillräcklig, ehuru jag anser dervid
vara större skäl för än emot. — Tro, är då tillräcklig subjektiv grund finnes. Jag tror t. ex. på
själens odödlighet; jag vet väl, att mina grunder härför icke äro öfvertygande för alla, men för
mig äro de tillräckliga. — Veta, är då full, både subjektiv och objektiv grund finnes; jag vet
t. ex. att blåst kan sätta ett förut stilla vatten i rörelse. — Meuande, utan alla objektiva
grunder, kallar man ett hjernspöke (en chimér). Tro, utan alla förnuftiga grunder, är en blind tro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>