Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke så, som skulle Guds fullkomlighet derigenom på något sätt förökas, utan
för att på detta sätt liöja vår egen själ och erhålla en stärkt förmåga och en
lifvad håg till alla våra öfriga pligters uppfyllande.
Den första och förnämsta af våra pligter mot Gud, från hvilken alla andra
omedelbart och sjelfmant uppkomma, är en rätt kunskap om Gud. Sådan erhålles
på två sätt, nämligen genom uppenbarelsen och uti skapelsen.
Guds uppenbarelse, hvarora bibeln meddelar beskrifning, lemnar visserligen den fullkomligaste
kännedomen om Gud, hat)9 väsen och egenskaper; men denna kunskap tnsam är likväl för
allmänheten mindre tjenlig, emedan det fordras djup lärdom för att ens någorlunda kunna uppfatta dess
auda, och den, bedömd blott efter den döda bokstafven, ofta kan bli alldeles oriktig. Skapelsen,
hvarmed här menas allt hvad som är för våra siunen förnimbart, lemnar deremot ett tydligare
begrepp om Gud, för alla som deråt vilja eller kunna lemna någon uppmärksamhet. Det gifves
nämligen intet föremål i naturen, vare sig ting eller händelse, som icke har sin orsak; det eua är
beständigt en följd af det andra, så långt vi med våra forskningar kunna gå tillbaka. Men denna
kedja af orsaker och verkningar måste dock hafva en början, en första orsak, och denna är hvad
vi kalla Gud. Om mau ser en vacker och väl inrättad byggnad, är det omöjligt att icke tillika
tänka på en klok och skicklig byggmästare, som kännes i sitt verk, äfven om han icke personligen
träffas. Alla kunskaper innehålla lära om Gnd, och det är ett stort misstag att tro, det endast
religiösa afhandlingar innebära sådana; dessa äro tvärtom ofta, om icke oriktiga, dock vilseledande
för den mindre kunnige. Hvad som deremot lä9es i naturens sig alltid lika och dock alltjemt
skiftaDde verkningar; i menniskoslägtets historia och i andra vetenskapers outtömliga
rikedoms-förråd, sådant missleder aldrig utan hänför alltjemt tanken på det outgrundliga väsende, från
hvilket all både vishet och annan gudomlig gåfva kommer. Ju mera vi föröka våra kunskaper,
de9to närmare lära vi känna Gud, och af detta skäl är den första och största af hvars och ens
pligter, att ej i overksamhet nedgräfva sitt förlänta pund, hvarmed förstås förmåga att inhemta
kunskaper, utan dermed söka förvärfva så stor vinst som möjligt är.
Kännedomen om Gud hänför ovilkorligen tanken på vissa egenskaper, som
han från verldens skapelse ådagalagt och ännu stundligen för oss ådagalägger
genom sin styrelse och alltings uppehållande. De märkligaste af dessa egenskaper
äro allmakt, allvishet, allgodhet, rättfärdighet och allestädesnärvarelse.
Gud är allsmäktig; det hr omöjligt att tänka sig en högre och vidsträcktare makt än den
som fordrades för att skapa verlden. — Gud är allvis; så långt vår urskilning räcker finna vi uti
alla hans verk de visaste afsigtec vunna genom de tjenligaste medel, och ända intill de minsta
ting allt så inrättadt, som dess äudamål kräfver. — Gud är allgod; hela skapelsen visar att han
besörjt menniskans och alla andra lefvande varelsers behof. Ett talande bevis på Guds godhet är,
att menniskan ofta är af 9jelfva nöjet uppmanad till sina pligters uppfyllande, och njuter af att
vara nyttig. Att vi icke alltid äro så lyckliga, som vi möjligen kunde vara, torde ej sällan kunna
tillskrifvas vår egen obetänksamhet; vår pligt är att med tålamod och hopp fördraga dens skickelse,
som bättre än vi sjelfva känner hvad för oss är verkligen nyttigt och godt. — Gud är rättfärdig;
han har icke allenast i våra samveten inplantat känslan af rätt, utan ock till sin lags föreskrifter
fogat straff och belöningar, som ieke uteblifva, om än händelserna stundom skulle tycka9 gynna
den orättrådige och vara emot den redligt sinnade. — Gud är allestädes närvarande; uti hela
skapelsen finnes intet rum, der ej Guds förunderliga makt, vishet och godhet på ett eller annat
sätt uppenbara sig.
Slutsumman af den kunskap vi ega om Gud och hans egenskaper är, att
han är en ande, d. v. s. ett osynligt väsende, oinskränkt ej allenast till rum
utan äfven till tid och således evig, det är, utan begynnelse och utan ända; att
han är det högsta förstånd, verkande genom den mäktigaste och bästa vilja;
kort sagdt: att han är oändlig och outgrundlig.
Följderna af de begrepp vi hafva om Gud, det vill säga de pligter dessa
begrepp oss ålägga, äro att vi böra öfver allt älska, frukta oah vörda Gud; vi
böra sätta vår högsta förtröstan till honom och öfverlemna oss åt hans behag;
vi böra slutligen äfven åkalla men i synnerhet tacka, prisa och lofsjunga honom.
Ju renare vår kännedom om Gud är, desto bättre uppfylla vi dessa pligter,
hvilket med ett gemensamt namn kalias gudsfruktan.
Att visa en yttre helighet, bevista predikan och andra religionsöfningar, begagna sakramentet,
läsa böner och andra religiösa skrifter, alltjemt tala om Gud, himmelen, synden, djefvulen och
helvetet, med mera dylikt, allt sådant kan visserligen i sig sjelf vara godt, men det hvarken
innebär eller bevisar någon sann gudsfruktan, ty den måste ligga i själen, det vill 9äga i förnuftet och
öfvertygelsen, och derifrån verka på och afspegla sig i våra handlingar. Vi älska Gud öfver allt,
då vi för ingen skapad varelse hysa så mycken kärlek som för houom. Vi frukta Gud, då vi af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
