Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott kärlek och tillgifvenhet undvika att misshaga honom; denna fruktan bör således icke vara
trälaktig, utan barnslig, det vill säga, icke sådan som en brottsling hyser för rättvisans verkställare,
utan lik den, som ett godt barn känner för sin älskade fader. Vi vörda Gud, då vi beundra hans
höga egenskaper och erkänna vårt intet inför honom. Vi förtrösta på Gud, då vi äro fullt
öfver-tygade att han både vill och kan hjelpa oss, och ej rubba denna öfvertygelse, äfven om det ej
alltid skulle gå oss efter vår önskan. Vi ufverlemna oss åt Guds behag, då vi äfven i motgång
äro nöjda med hans skickelse och aldrig knota öfver vår lott. Vi åkalla Gud, då vi uti allt vårt
åliggande vändå oss till honom, icke för att upptäcka behof dem han känner, utan för att erinra
oss sjelfva, att deras uppfyllande endast beror af honom. Vi tacka, prisa och lofva Gud, då vi
erkänna hans välgerningar emot oss, och på allt för oss möjligt sätt upphöja hans heliga namn.
Pligter ensot oss sjetfva. Det är omöjligt att uppfylla några
skyldigheter livarken emot Gud eller någon annan på annat sätt, än att dervid
använda de gåfvor naturen oss förunnat; men dessa gåfvor kunna föga användas i
sitt naturliga eller så att säga råa tillstånd, utan måste uppodlas, förädlas och
underhållas, om deras ändamål skola bli uppfylde, och häraf uppkomma de
skyldigheter mot oss sjelfva, hvilka vi icke få underlåta om vi vilja fortfara att
räknas bland förnuftiga varelser. Dessa skyldigheter kunna i yttre afseenden
hänföras till tre klasser, nämligen i anseende till själen, i anseende till kroppen
och i anseende till yttre omständigheter.
I anseende till själen är det vår pligt att så långt i vår förmåga står
uppodla vårt förstånd och förbättra vår vilja.
Vi uppodla vårt förstånd, då vi söka att förvärfva kunskaper, såväl i hvad vår egen
verksamhet direkte kräfver, som äfven i sådant, hvilket kan anses ligga utom denna krets; de
nödvändigaste äro de, som fordras för att rätt känna våra pligter och meddela förmåga att uppfylla
desamma, alltså kunskap om Gud, verlden och menniskan. Vi förbättra vår vilja, då vi begagna
vårt förstånd och deri förvarade kunskaper för att eftersträfva blott det som är verkligen godt
och aflägsna ifrån oss allt som är verkligen ondt. Under dessa bemödanden kunna vi ej undgå
att finna oss skapade för ett högre ändamål, än blott att födas, lefva och dö. Ehuru våra
själs-förmögenbeter här aldrig kunna blifva fullkomligt utvecklade, hinna de dock ofta en grad af
förädling, som ej synes vara på sin plats i dödligheten, och detta bevisar ovädersägligen, att ett
högre och sällare tillstånd är oss ämnadt, hvartill den odödliga själen här endast bör beredas;
vår omsorg för själen bör derför äfven syfta på ett tillkommande lif.
I anseende till kroppen böra vi bevara vårt lif, såsom enda vilkoret för
allting annat; skydda våra yttre sinnen, såsom medel till verksamhet; öfva våra
lemmar till färdighet i nödiga förrättningar; bevara vår helsa, så vidt på oss
sjelfva ankommer, samt spara våra krafter från att utan ändamål bortslösas.
Hvad tro man än har om ett lif efter detta, är det alltid stridande mot en menniskas pligt
att företaga något, hvarigenom det närvarande fysiska lifvet antingen direkte eller indirekte kan
förkortas, så framt ej pligten sjelf bjuder sådant, som t. ex. i krig, då detta blir en dygd, emedan
ändamålet är pligtens fullgörande och icke lifvets förlust. All sjelfförskyld lifsfara, der pligt ej
bjuder, är emot pligt, och all omsorg om lif på pligters bekostnad är emot pligt stridande feghet.
Sjelfmord begås icke allenast då man med afsigt förkortar sitt lif, utan äfven genom i pligt ej
befalda gerningar, hvilkas följder kunna blifva farliga eller förstörande för lif; de äro emot pligt,
ty de uppkomma antingen af feghet, tanklöshet eller ett i sinnlig ujutning nedsänkt sinnelag och
glömska af menniskans värde. Uti pligten att ej förkorta lifvet inbegripes äfven att försvara
detsamma, om det råkar i fara. — Under helsa och krafter inbegripas äfven friska lemmar och
utvärtes sinnen; alla dessa kunna stärkas och förbättras, men äfven vårdslösas och försvagas.
Helsan är nödvändig för både kropps- och själsverksamhet, och bevaras genom med naturen
förenligt lefnadssätt, frisk luft, tjenlig klädsel, måttlig men tillräcklig mat och dryck, efter behof
afpassad rörelse och hvila. Det vore en ömkansvärd varelse, som fruktade att bruka sina lemmar
af farhåga att de kunde brytas, eller då han vore hungrig fruktade att äta, emedan i maten
kunde finnas något skadligt; men det vore äfven mot dygd stridande vårdslöshet att sätta sin
helsa på onödigt vågspel eller genom omåttlighet uppoffra den för ögonblickets njutning. —
Krafterna stärkas, underhållas och förökas genom oafbruten verksamhet; men deremot skadas och
förslappa» de lika mycket genom öfveransträngning som veklig maklighet. Gif dina krafter
genom bruk och odling all den brukbarhet och härdighet, som i din ställning är möjlig, är ett af
sedelärans bud, hvars uppfyllande har till belöning en frisk kropp och ett förnöjdt sinnelag.
I anseende till yttre omständigheter ålägger oss pligten att hafva noga vård
om lycka och heder. Ingendera bör alltför högt eftersträfvas, men icke heller
föraktas eller tanklöst bortslösas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
