Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andru Affletningen:
Yerldskännedom.
(Kosinognosi.)
Med benämningen veriden brukar man i det vanliga umgängesspråket forstå
endast den jord vi bebo, eller med andra ord, uttrycken veriden och jorden anses
såsom liktydiga; man säger t. ex. om den, som besökt flere olika länder, att
“han sett sig mycket omkring i verlden", den som seglat omkring jorden kallar
man “verldsomseglare"^ jordens fem större fasta land kallas “verldsdelar“, af
dessa benämnas de senast upptäckta “nya verlden“ och de längst af vetenskapen
kända “gamla verlden“ o. s. v. Detta är likväl i så fall oriktigt, att om vi
kalla endast vår boningsplats verlden, så hafva vi intet ord, som är tjenligt att
dermed uttrycka det stora hela, hvaraf sannolikt den största delen är af oss
okänd, men hvari redan, utaf hvad vi deraf känna, vår jord intager en ganska
ringa del. Visserligen finnes det latinska ordet universum (verldsallt,
verlds-byggnad, verld), som skulle kunna användas; men detta ord är ännu ej så
in-förlifvadt med vårt språk, att det blifvit allmänt begripligt, livarför vi här med
verlden beteckna verldsbyggnaden, d. v. s. alla himlakroppar tillsammantagna,
och med jorden den del deraf, som blifvit menniskan till boningsort anvisad.
Menniskor, som äro i saknad af alla vetenskaper och således föga höjt sig öfver det djuriska
naturtillståndet, hafva väl äfven begreppet verld, men förstå dermed något helt annat än vi. För
dem är verlden den jordfläck eller på sin höjd det land de bebo, d. v. s. hvartill deras kunskap
sträcker sig. Tillfälliga omständigheter kunna stundom gifva dem underrättelser om aflägsnare
trakter, hvarigenom deras begrepp om verlden blifver mera ntvidgadt, men till begreppet om
verldsbyggnaden i den höga betydelse, hvaruti vi här nyttja detta ord, kan ingen höja sig utan
genom mera omfattande kunskaper. För att inhemta sådana är nödigt att först befria sig från
de fördomar, b vil ka från vår första ungdo^p åtfölja oss och göra en riktig åsigt af naturens stora
verk nästan omöjligt, helst verkligheten står i rak motsats till de flesta allmänt rådande
föreställningarna, ja, till och med till de omedelbara intrycken på våra sinnen. Vi vilja derför i det
följande försöka framställa en jemförelse mellan det skenbara och det verkliga.
Läran om verldsbyggnaden är en af de mest höga och sköna, till hvilkas
kännedom menniskoförståndet kan uppsvinga sig. Verldsrymden, i hvilken denna
byggnad befinner sig, är i ordets hela bemärkelse “omätlig; vi kunna icke derför
tänka oss någon gräns, utan det menskliga förståndet måste härvid sjelf finna sig
begfänsadt och alltför inskränkt att rätt kunna fatta det hela. Allt hvad vi
derom kunna säga är, att denna rymd åt alla håll sträcker sig i oändlighet.
Uti denna rymd sväfva de så kallade himlakroppar, som utgöra hvad vi kalla
verlden, hvilka äro otaliga till mängd och olika till storlek och beskaffenhet.
Bland dessa inbegripas de tindrande stjernor, hvilka vi vid klar luft nattetid se
glänsa på firmamentet eller, som det af sitt utseende kallas, himlahvalfvet; solen,
som med sina strålar bländar vårt öga; månen, som upplyser våra nätter, och
sjelfva jorden, från hvilken vi betrakta allt detta.
En alldeles okunnig torde finna detta yttrande besynnerligt, ja till och med anse det som en
dikt eller ren lögn; »huru», skall han utropa, »kan man komma med något så orimligt, som att
anse jorden hafva någon likhet med solen, månen och stjernorna? Jorden är ju så stor, att man
derpå kan resa hundrade ja tusentals mil utan att se någon ända, då solen endast är en blank,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
