Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ståndare för observatorium i Greenwich 1762, en utmärkt praktisk astronom, upptäckte
stjer-nornas aberration och jordaxelns nutation. — Ole Römer, född i Aarhus i Danmark 1644, död
1710 såsom kung], astronom i Köpenhamn, upptäckte ljusets hastighet och angaf konstruktionen
för tvänne de nyttigsste och ännu allmänt brukliga astronomiska instrument. — Nikolaus Ludvig
de la Caille, född i Rumigny i Frankrike 1713, död i Paris 1762, uppehöll sig lång tid på Goda
Hoppsudden för att taga närmare reda på södra hemisferens stjernbilder, af hvilka flere genom
honom erhöllo sina ännu brukliga benämningar. — Wilhelm Herschel, född i Hannover 1738,
kom tidigt till England, der han tillbragte hela sin öfriga lifstid, dog i Slough vid Windsor
1822, upptäckte planeten Uranus år 1781, sysselsatte sig mycket med undersökningar öfver
fix-stjernhimmelen8 byggnad och synnerligast med de s. k. dubbelstjernornas rörelser. — Josef Piazzi,
född 1746 i Porfte i Italien, död såsom föreståndare för observatorium i Palermo 1826, utgaf
en stor stjernkarta och var den förste som påfann en planet emellan Mars och Jupiter, i det
han 1801 upptäckte Ceres. — Henrik Wilh Matth. Olbers, född i Arbergen i närheten af Bremen
1758, död i Bremen 1840, var praktiserande läkare, men sysselsatte sig på lediga stunder med
astronomi; från honom förskrifver sig den ännu brukliga metoden att beräkna kometernas banor;
upptäckte planeterna Pallas 1802 och Vesta 1807. — Peter Simon Laplace, född i Normandie
1749, död i Paris 1827, tillämpade i ett stort verk, kalladt »Himmelens raekauik», den af Newton
upptäckta gravitationslagen på de himlakroppar, hvilka tillhöra solsystemet. — Fredrik Wilhelm
Bessel, född 1784 i Minden, död 1846 såsom föreståndare för observatorium i Königsberg i
Preussen, var senare tiders störste och verksammaste astronom och bearbetade samt fullkomnade
genom observationer och räkningar nästan alla grenar i denua vetenskap; särskilt må här nämnas,
att han var den förste, som genom ett noggrannt tal angaf en fixstjernas afstånd från jorden^,
nämligen afståndet för stjernan 61 i Svanen, och att den noggrannaste bestämningen af jordens
storlek och figur förskrifver sig från honom. — John Herschel, son af den förutnämnde Wilh.
Herschel, född i Slough 1792, död d. 11 Maj 1871 i Collingwood, uppehöll sig, likasom La
Caille, länge för astronomiskt ändamål vid Goda-Hoppsudden; och är det förnämligast dessa båda
män, hvilka vi hafva att tacka för vår närmare kännedom af södra himmelen. — Carl Fredrih
Gauss, född i Hannover, död såsom föreståndare för observatorium i Göttingen 1855, utgaf ett
berömdt verk öfver himlakropparnes rörelser, deri han har utvecklat den ännu brukliga metoden
att beräkna planeternas banor. — LeVerrier, f. d. föreståndare för observatorium i Paris,
upptäckte år 1846 genom läkning den yttersta kända planen i vårt solsystem — Pet. Andr. Hansen,
föreståndare för observatorium i Gotha, har genom flera arbeten lemnat oss de noggrannaste
upplysningar om månens rörelser.
Vi både önska, hoppas och tro, att vi ännu äro stadde på fortgåendets väg, och kunskapeus
flod flyter nu alltför bred och strid, att vi skulle behöfva befara dess hämmande af de iieudtliga
makter, som fordom så länge höllo dess ådror tillstoppade.
De himlakroppar, som vi kalla stjernor, äro af tre slag, nämligen: 1) fix-
stjernor, 2) ’planeter, 3) kometer; härtill komma drabanter eller månar.
Fianstjemnrna utgöra det ojemförligt största antalet af de lysande
punkter vi se på himlalivalfvet. Benämningen är tagen af latinska ordet fixus,
fast, stadig, orörlig, och betyder fasta eller orörliga stjernor, hvilket namn de
fått deraf, att de alltid bibehålla samma ställning till hvarandra, och sannolikt
är detta en qvarlefva från den tid, då det s. k. fästet ansågs som ett
kristall-hvalf, på hvilket dessa stjernor sutto fast. Fixstj ernornas antal är i ordets hela
bemärkelse oräkneligt; de, som med teleskoper hittills från jorden kunnat skönjas,
äro beräknade till 534,626 millioner, och likväl är det sannolikt, att detta är
blott ett ringa antal af det hela, liksom då man på något afstånd betraktar en
väl röjd skog, man väl kan räkna en del af träden men långt ifrån alla. Den
lifligaste inbillning häpnar öfver dessa uppgifter, och menniskotanken är alltför
inskränkt att kunna fatta ens någon del af den store Skaparens verk.
Man ser lätt, att icke alla stjernor lysa lika klart; några hafva en mycket
stark glans, andra åter äro så svaga, att de endast med möda kunna varseblifvas,
och ganska många kunna ej ses utan med tillhjelp af tuber. Med anledning
häraf hafva de blifvit indelade i ända till 16 klasser eller som det kallas
storlekar, hvaraf likväl endast de 5 första äro ined blotta ögonen synliga. Vid mycket
klar luft och med goda ögon kunna äfven öde storlekens stjernor synas.
Det är klart, att med storlek här icke menas en stjernas verkliga storlek eller utsträckning,,
utan den större eller mindre mängd af ljus, som hon tillsänder oss, hvilket kan härleda sig icke
allenast af hennes storlek, utan äfven hennes större eller mindre afstånd från oss, hennes högre
eller ringare lysningsförmåga o. s. v. Fixstjernornas verkliga storlek har ännu ingen kunnat
beräkna, ty sedd med de starkaste instrument, visar sig en sådan stjerna likväl aldrig annorlunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
