Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa båda bilda med Beteigeuze i Orions högra skuldra, alla tre af l:sta storleken,
en liksidig triangel. — En linie från Procyon till Polstjernan går öfver Pollux,
och strax ofyanför denna, något åt höger, står Castor, de båda Tvillingarnes
liuf-vuden. — Till venster om Tvillingarne är Kräftan, som består af helt små stjernor,
och närmare horisonten i samma riktning synes Alphard, en stor stjerna i
Vatten-ormen. Mera åt venster träffas först Bägaren, bestående af små samt sedan Korpen
af något större stjernor. Ofvanföre dessa synas Deneloda i Lejonets svans och
Spica i Jungfruns ax, hvilka med Arcturus formera en liksidig triangel.
För att ytterligare underlätta denna metod att igenkänna stjernorna, intaga
vi här en tabell öfver några af de störres kulminations-tid jemte deras höjd
öfver Stockholms horisont, då de äro i meridianen, för de månader, då våra
nätter äro så mörka, att stj ernorna lätt kunna synas.
Tiden är här anförd efter astronomiska beräkningssättet, der dygnet börjas vid middagen
ocb timmarne räknas i svit till 24; således måste tolf subtraheras från de timtal, som
öfver-stiga detta. T. ex. Sirius kulminerar d. 1 Sept. kl. 19iÖ2’ betyder d. 2 Sept. kl. Itb2’ f. m.,
emedan 12 bör subtraheras från 19. — Vid stjernornas böjd erinras, att himlahvalfvet, liksom
andra rundelar, indelas i 360 grader, och således från södra horisonten till zenith, som utgör -|
af det hela, räknas 90 grader, hvarje grad indelad i 60 minuter.
Stjernornas namn. Kulminationstid den l:sta dagen i månaden. nans ’■ i ian.
Jan. Febr. Sfärs. April. Sept. Okt. No v. Dec-1! merio
Sirius, i Stora hunden t 4 ’ 1156 t | ’ 9154 t 1 ’ 8 0 t ’ 558 19 52 t 17 55 *1 ’ 15 53 t 13 55114 11
Beteigeuze, i Orion 11 4 9 3 7 9 5 7 19 1 17 3 15 1 13 3 38 3
Capella, i Kusken 10 24 821 6 27 4 26 18 20 1« 22 14 20 12 22:76 30
Aldebaran, i Oxen 9 45 7:43 549 3 47 17 42 15 44 13 42 11 45 46 53
a i Väduren 715 5 15 3 21 119 15 14 13 13 11 14 9 16 53 28
Markab, i -Pegasus 4 10 2 14 0 20 2214 12 12 10 15 813 6 15: 45 7
Athair, i Örnen 1 2 22 57 21 3 19 1 8 59 7 1 4 59 3 1 39 10
Vega, i Lyran ■23 47 21 45 19 51 17 49 7 48 5!50 348 1 50 69 18
Antar es, i Skorpion 21 3« 19 34 17 40 15 38 5 37 3 39 1:37 23 35|j 4 42
Arcturus, i Bootes 19 25 17 23 15 29 13 27 3,25 1 28 2322 21 24 50 35
Spica, i Jungfrun 18 33 16 32 14,38 12 36 2;34 0 36 22 30 20 32 20 16
Regulus, i Lejonet 1517 13 15 11 21 9 19 23 14 21 16 19 14 17 16 43 19
Castor, i Tvillingarne , . 12 42 10 41 8|46 6|44 20 39 18 41 1639 14141 62 50
Fixstjernorna inträffa å en bestämd punkt af himlahvalfvet regelmässigt hvarje dag 3’56",56,
det vill säga nära 4 minuter tidigare än föregående dag. Om man vill veta ofvanstående
stjer-nors kulminationstid för någon anuan dag under månaden, multipliceras således dagantalet med 4’
(rätteligen 3’56’,56) och produkten subtraheras från den i tabellen utsatta tiden. T. ex. man vill
veta kulminationstiden för Sirius den 15 Sept., säger man 15x4’=60’ (rättast 15x3’56",56
= 59’8’’,4); detta subtraheradt från 19t52’ ger 18t52,> alltså den 16 Sept. kl. 6t42’ f. m.
Från fixstjernorna vända vi oss nu tillbaka för att kasta en blick på de
himlakroppar, som äro oss närmare, och hvilkas beskaffenhet till storlek, afstånd,
rörelser m. m. följaktligen kunnat närmare bestämmas. Hit höra såsom
hufvud-sakligast solen, dernäst pluneterna, bland hvilka äfven räknas vår jord; åtskilliga
af de^sa äro åtföljda af en eller flera månar, samt slutligen kometerna. Alla
dessa anses tillhöra hvad vi kalla vårt planetsystem.
Solen står orörlig i medelpunkten och kring henne gå planeterna med sina
månar samt kometerna, alla på olika afstånd och i bestämda banor. Genom en
s. k. centrifugal-kraft sträfva de att aflägsna sig, men solens attraktionskraft
håller dem qvar, och genom båda förenade drifvas de oupphörligen framåt.
Man kan på ett ganska enkelt sätt åskådliggöra dessa krafters ömsesidiga verkan: tag ett
snöre och bind i dess ena ända en blykula eller någonting annat tungt; håll sedan snöret i andra
ändan och gif kulan en starkt svängande rörelse, så skall hon gå rundt »mkring handen, utan
att komma hvarken närmare eller längre från denna. Handen föreställer här solen och kulan en
plauet, svängningen är centrifugal-kraften, genom hvilken kulan söker flyga sin kos, men snöret
är attraktionskraften, som håller henne qvar och tvingar henne att i stället gå omkring.
Men utom denna så att säga “svängrörelse“ hafva himlakropparne ännu en
fl n n « n LpgtåprwJp flpviltl a 11 fl P ypo-plm öcoi rvf ttot» .1 »i oi.». nml^yi v»n- »inrrQfQV 1ilrr.n^w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
