Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om månea ginge samma väg som solen, d. v. s. alltid stod i ekliptiknn, så skulle
solförmörkelse inträffa vid hvarje ny och månförmörkelse vid hvarje fullmåne. Nu skiljer sig månens
väg från solens i så fall, att ehuru han alltid håller sig inom djurkretsen, står han likväl stundom
öfver och stundom under ekliptikan; de punkter, der månbanan vid upp- eller nedstigandet skär
ekliptikan, kallas månens noder. Månens skugga kan ej träffa jorden, ej heller jordens honom,
och således ingen förmörkelse ega rum oftare, än då månen vid ny eller fullmåne befinner sig uti
eller nära vid någon nod. De under ett år inträffande förmörkelserna kunna, i begge ljusen
sammanräknade, ej blifva mindre än 2 och icke heller flere än 7.
Om solförmörkelse inträffar dä månen är fjermast, d. v. s. längst från jorden, men solen
der-emot närmare, så uppkommer s. k. ringformig förmörkelse. Månen kan då icke betäcka hela
sol-skifvan, utan då han står midt derpå, synes solens yttre kant liksom en lysande ring deromkring.
Så enkelt naturliga, som alla förmörkelser således äro, hafva de dock varit, och äro ännu i
vår tid, föremål för den mest löjliga och narraktiga vidskepelse, och detta ej ensamt bland de
okunniga utan äfven af dem som kalla sig bildade. Då en af de största solförmörkelser som
någonsin egt rum hade inträffat i Tyskland den 12 maj 1706, utgåfvo sjelfva de lärda akademierna
djupsinniga afhandlingar öfver de giftiga dimmor, som vid förmörkelser skulle nedfalla på jorden,
hvarför man vid sådana tillfällen borde sorgfälligt tilltäppa alla brunnar, indrifva boskapen, med
mera dylikt. Sådana dårskaper blefvo trodda och snart sagdt slukade af alla folkklasser; förnuftiga
menniskor funnos väl, som ville upplysa de vilseförda, men dessa hördes icke utan blefvo till
belöning beskyllda att vara fritänkare. — I Ostindien är den tro än i dag rådande, att vid
månförmörkelse en ond ande utbreder sina korpsvarta vingar öfver månen för att draga honom ned från
himmelen, hvarför inderna då skynda till floderna, i hvilka de nedstiga ända till hufvudet, för att
derigenom skydda sig från den onda andens anfall. — Invånarne på Afrikas vestra kust tro, att
en stor svart katt lägger sina tassar öfver solen eller månen. — Talapoinerna, eller munkarne i
Siarn, påstå att de europeiska astronomerna med så stor noggrannhet kunna förutsäga sol- och
mån förmörkelser, emedan de på håret känna aptiten hos en stor drake, som får lust att
uppsluka endera af dem. — De annars så bildade grekerna trodde en lång tid, att förmörkelserna
framtrollades af onda makter eller trollkarlar, hvilka genom sina konster neddrogo solen eller
månen från himmelen och med deras skum förgiftade växter och dödade djur. — Många andra
i folktron sig tillkännagifvande dåraktigheter skulle kunna anföras, men dessa torde vara
tillräckliga, då hvar och en nu vet rätta beskaffenheten af ifrågavarande fenomener.
Likasom för zoadiken (sid. 100) ha äfven vissa tecken blifvit antagna för de
märkligaste af vårt planetsystem tillhörande himlakroppar. "Dessa tecken och deras
betydelse äro följande:
@ Solen. $ Merkurius. Q Ceres.
2) Månen. ^ Venus. V Pallas.
O Nymåne. Tellus (jorden). 2j. Jupiter.
f) Första qvarteret. O71 Mars. |y Saturnus.
Q Fullmåne. § Vesta. & Uranus.
3 Sista qvarteret. Juno. T Neptunus.
Himlakropparnes ställning uttryckes stundom äfven med tecken, som äro:
rf Konjunktion (sammankomst). | £1 Månens uppstigande nod.
cD Opposition (gent emotstånd). lå „ nedstigande nod.
□ Qvadratur (sidostånd).
De hufvudsakligaste af för närvarande kända planeter och deras månar eller
som de äfven kallas drabanter äro, räknade från solen, följande:
1. JMerhurius, hvars medelafstånd från solen är 5,536,765 mil, har en
diameter af 486 mil och är alltså 25 gånger mindre än jorden; han gör sitt omlopp
kring solen på 84 dagar, som således utgör hans år, och vänder sig omkring sin
axel på 24 timmar och 5 minuter.
Solljuset på Merkurius är 7 gånger starkare än hos oss, och sannolikt är samma förhållande
raed värmen. I anseende till sin närhet med solen kan han i vårt land icke synas mer än någon
gång i aftonrodnaden strax efter solens nedgång eller ock i morgonrodnaden strax före hennes
uppgång. Hvilka dagar ettdera af dessa fall är möjligt står årligen utsatt i almanackan.
2. Venus, medelafstånd från solen 10,345,950 mil, diameter 1,144 mil, alltså
1 mindre än jorden; omloppstiden är 224 dagar 16 timmar 42 minuter, och
hvälf-ningen kring axeln sker på 23 timmar 21 minuter.
På Venus är solens ljus ungefär dubbelt starkare än hos oss. Framför alla andra stjernor
utmärker sig Venus med sin klara silfverglans; en tid se vi henne gå upp före solen, då hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
