Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synliga. Enligt äldre stjernkataloger inträffar sådant mera ofta bland de mindre
fixstjernorna, helst många trakter af himmelen numera icke kunna efter dessa
förteckningar igenkännas. Någon del häraf kan väl tillräknas misstag vid
observationer och beräkningar, men att verkliga förändringar skett är otvifvelaktigt.
De märkligaste af sådana stjernor, som historien omnämner, äro följande: år 125 före Kristi
födelse uppkom en sådan på en förut stjerntom trakt af himmelen; huru länge hon synts omtalas
icke. Ar 389 eft. Kr. visade sig bredvid stjernbilden Örnen en ny stjerna, hvilken lyste med lika
glans som Venus i tre veckors tid, men sedan försvann. Uti nionde århundradet syntes en sådan
i Skorpionen, hvars ljus liknade månens i qvarteren, men som efter fyra månaders tid upphörde
att synas. Ar 945 såg man en ny ljus lixstjerna rnellan Cepheus och Cassiopea, och år 1264
åter en sådan nästan på samma ställe. Den 11 November 1572 såg Tycho Brahe i Cassiopea en
ny stor stjerna der förut endast funnits små; denna var så klar, att hon i glans öfverträffade
Jupiter och Venus, samt lyste så starkt, att hon syntes äfveu om dagen. Efter ett år, på hvilken
tid hon ej förändrat sin ställning, aftog hennes glans, och hon försvann alldeles 16 månader efter
det hon upptäcktes, ulan att sedan mera synas. Den 10 Oktober 1604 visade sig en stjerna i
Ormkarlens östra fot, som var nästan lika ljus som den sistnämnda, men hvilken åter försvann i
Oktober 1605. Den 20 Juni 1670 upptäcktes en ny stjerna af 3:dje storlekeu i Svanen, hvilken
redan efter två månader minskats till 5:te storleken och kort derpå upphörde att synas.
Slutsumman af den kännedom vi ega om himlakropp arne är, att då inom vårt
planetsystem endast solen har eget ljus, och alla planeter och månar äro mörka
kroppar, som blott återkasta det sken de få af solen, men alla fixstj ernorna äfven
lysa med eget ljus, måste vi antaga att vår sol är en fixstjerna, eller med andra
ord, att alla fixstjernor äro solar, som sannolikt hvar för sig äro omgifna af en
samling planeter och månar, dem de meddela ljus, värme och lif, ehuru vi för
deras ofantliga afstånds skull endast kunna se de sjelflysande solarne. Yid
betraktande af de otaliga fixstjernor, som vi kunna se, hvilka dock möjligen utgöra
endast en ringa del af alla som finnas, hvilken all fattning öfverstigande mängd
af verldskroppar sväfvar icke då i den stora rymden!
Den vetgiriga menniskan nöjer sig emellertid icke med att se och ytligt betrakta de föremål,
som framstå för hennes blickar; hon vill gå djupare och äfven söka de inre grunderna för hvad
hon ser, hör och erfar, de orsaker som föregå och de verkningar, som deraf följa. Och hon har
dertill en obestridlig rättighet. De påfliga lärosatser, som vissa religionslärare ännu i dug försöka
utprångla, att det är en hädelse mot Gud och således stor synd, att söka intränga längre i hans
verk än till deras ytliga betraktande, innebära vid minsta eftertanke sin egen förkastelsedom; ty
hvem gaf menniskan detta forskningsbegär? Hvem nedlade i hennes själ den anda, som
oupphörligen sträfvar efter en allt högre grad af fullkomlighet i vetande? — »Djefvulen och de medfödda
syndiga begärelserna», skall en sådan fantast troligen svara; men öfverensstämmer detta med Guds
uppenbarade ord? Hvad menas med de pund, som husbonden lemuat åt tjenaren att efter
godt-iinnande förvalta? Hvilken erhåller högsta belöningen, den som vinner fördhbbling af hvad han
emottagit, eller den som nedgräfver detsamma i overksamhet? — Nej, »all god gåfva kommer
ofvanefter ifrån ljusets fader»! Densamme, som gifvit menniskan förmåga af yttre åskådning, har
äfven i hennes själ nedlagt begäret att gå vidare på denna baua, och att använda denna förmåga
och detta begär så långt det för hvar och en är möjligt, är ej allenast vår rättighet utan äfven
vår ovilkorliga skyldighet; uraktlåtenheten att använda de gåfvor en allvis Försyn oss meddelat
är hvad som förtjenur kallas synd, men ingalunda deras ändamålsenliga bruk.
Den fråga, som kunskapen om himlakropparne omedelbärligen framkallar, är
denna: Hvad är ändamålet med liela skapelsen?
Eör att börja med livad som ligger oss närmast, kan svaras, att jorden är
skapad till hemvist för menniskan, hvadan allt hvad derpå finnes är tiU hennes
nytta; solen är till för .att gifva jorden ljus och värme. Nåväl, än manen då?
har han intet annat ändamål, än att upplysa våra nätter, så synes detta i hög
grad förfeladt, ty ungefär hälften af vår mörka årstid har ingen nytta af
månskenet. Hade detta ensamt varit skaparens afsigt, så skulle denna lätt vunnits
genom att lata månen jemt stå i opposition, eller midt emot solen, då vi alltid
skulle haft fullmånsken från solens nedgång till dess uppgång. Gå vi nu vidare
till stjemorna, planeter, .kometer och fixstjernor sammanräknade, så torde
förevarande ifråga blifva ännu kinkigare att besvara. Icke är deras ändamål att belysa
jorden; tj äfven vid den klaraste luft hafva vi föga nytta af deras ljus såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
