Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna göra derpå. De uaturkunuige äro numera ense derom, att ingen värme kommer till oss
från solen, utan solstrålarne hafva endast den egenskapen att lösa och framkalla den värme, som
förut finnes på jorden och den öfriga naturen, och deraf kännas sjelfva strålarne varma. Detta
synes väl vid första påseendet strida mot erfarenheten; men betrakta saken något närmare, så
blifver den snart mindre orimlig. Vi veta t. ex. att i sjelfva tropikländerna finnas höga berg, på
hvilkas öfversta spetsar är så kallt, att snön aldrig smälter, oaktadt nedanför på marken är en så
brännande hetta, att alla växter förtorkas och intet djur kan vistas ute annat än på nätterna.
Om nu värmen verkligen kom från solen, så borde den väl träffa höjderna först och sedan dalarne
eller den lägre liggande marken. Det är ingalunda omöjligt, att förhållandet kan vara enahanda
eller något motsvarande på de öfriga planeterna, och följaktligen hvarken hetta eller köld så svåra,
som man tycks kunna föreställa sig. — Hvad beträffar ljuset, kunna äfven deri finnas moderationer,
hvilka vi ej kunna beräkna; och dessutom är det mycket möjligt, att invånarnes synverktvg äro
inrättade efter behofvet, liksom skilnad här är på ögonen hos örnen och mullvaden.
Alla omständigheter förena sig således till den bestämda slutsats, att blotta
tillvaron icke är himlakropparnes ändamål, utan att de alla äro boningsplatser
för lefvande och kännande varelser, sannolikt liksom hos oss indelade i högre
och lägre grader, bland hvilka de intaga högsta rangen, hvilka förmågan af ett
förnuftigt eftersinnande blifvit förlänad. Om dessas speciela förhållanden, om de
stå öfver eller under oss i andligt afseende, om deras kroppar mer eller mindre
likna våra, med mera dylikt, äro frågor, som sannolikt alltid komma att for
jordens invånare blifva obesvarade.
Det gifves författare, som roat sig med att uppgöra beskrifningar på de invånare, som lefva
på alla våra planeter och månar; sådana uppsatser äro naturligtvis ingenting annat än dikter och
hafva intet annat intresse än det, som ligger i ett mer eller mindre lifligt fantasispel, hvarför de
här uteslutas, så mycket hellre som detta är saker, hvilka ej angå oss. Hvarför skulle vi
bekymra oss om varelser, som finnas så långt ifrån oss, då vi ej en gång känna våra närmaste
grannar, som bo i samma hns eller, rättare, segla med oss på samma skepp genom verldsrymdens
stora ocean. Den, som har tillfälle plöja vetenskapernas åker, kan finna tacksammare fält.
Från hvad vi nu sett svingar sig vår tanke ännu högre; då alla fixstjernor
äro solar, äro de sannolikt livar och en omgifna af planeter och månar, som af
dem erhålla värme och ljus och alltså t.jena till boningsplats åt lefvande väsen.
Då redan solarne äro oräkneliga, huru stort antal skall då alla verldskroppar
utgöra, och huru många lefvande varelser finnas, som fröjda sig åt sin tillvaro,
måhända också lida och försaka samt till en del äfven ega förmåga att eftersinna
upphofvet till allt, som omger dem. Om nu alla dessa verldar röra sig
regelmässigt kring en gemensam central-sol, och Herrens ansigte står öfver alltsammans,
med sin anda styrande såväl alla himlakroppars gång som den minsta krälande
varelse på hvar och en af dem; livad äro då vi, med vårt pösande högmod och
stora planer, med så många dåraktiga passioner och visa betraktelser, med nyttiga
kunskaper och okunnighet om det nödvändigaste, med en otålig frihetskänsla och
de mest trälaktiga tänkesätt? Då menniskan, måhända af öfverdrifven
blygsamhet, kallar sig skapelsens mästerverk och Guds sanna afbild, har hon väl då
betänkt hvad hon är, jemförd med det stora hela?
Hvad ega vi, i följd af vår kännedom om himlakropparne, att göra för
slutsatser om deras tillvaro, deras början, utveckling och slut?
Om en uppmärksam betraktare inträder i en stor trädgård, der han kan
öfverskåda tusentals växter af mångfaldiga slag och åldrar, kan han lätt uppfatta
växtrikets hela lefnadsförhållande, utan att behöfva följa någon särskild växt i
hans utvecklingar; en håller på att födas, d. v. s. utspricka ur sitt frö, en annan
närmar sig sin blomning, en annan åter står i sin fulla mognad, åter andra hafva
uppfyllt sin bestämmelse och närma sig mindre och mer mot sin återgång till
sitt förra intet, och deraf synes allas tillvaro från början till slut. Så är det
menniskan förunnadt att blicka in i skapelsens stora trädgård och af hvad hon
der finner med största sannolikhet sluta till alla väsens utveckling, tillvaro och
undergång, oaktadt den korta tillvaro henne här blifvit förunnad.
Isär man betraktar de här förut omnämnda nebulosorna, deras olika former,
täthet m. m., uppstår den öfvertygelsen, att dessa äro nya solsystemer, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
