Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iaga slut kan endast gissningsvis omnämnas. Det är ej omöjligt, att de uya stjernor,
som vid vissa tider uppkommit på himlalivalfvet samt sedan de någon tid synts
lysa åter för alltid försvunnit, varit himlakroppar, som, efter att liafva uppfyllt
det dem af Skaparen förelagda ändamålet med sin tillvaro, kommit i brand, med
sina lågor upplyst millioner mil omkring sig samt, när de slutligen slocknat, alldeles
försvunnit och som aska utströtts i rymden, kanske utgörande en del af det
grundämne, hvaraf nya solsystemer sedan skulle komma att bildas. Om denna
förmodan är riktig, huru fasansfull måste icke en sådan dag vara, då en hel
verld, en åt undergången invigd sol, med alla sina planeter, kometer och månar,
jemte otaliga skaror af lefvande, med känslor begåfvade väsenden i ett ögonblick
blefve lågornas och dödens rof.
Hvad här är sagdt om verld ssystem ers uppkomst och slut är väl endast fantasispel, gissning,
om man sä vill kalla det, men saknar ingalunda sannolikhet, emedan vi hafva tillfälle att alltjemt
se motbilder dertill omkring oss och ingenting finnes som bestrider, att samma evigt oföränderliga
naturlagar göra sin giillaude kraft verksam i det stora lika väl som i det lilla. Se t. ex. pä våra
växter, från det största träd till det minsta grässtrå; nur de uppfyllt sin bestämmelse, dö de ut
»och återgå på ett eller annat sätt till intet; men det stoft de qvarlemua ger ämne och näring ät
nya växter, som i sin ordning uppblomstra, lefva och förgås efter samma lagar. Enahanda, fast
måhända skildt i någon del, är förhållandet inom djurverlden, och sjelfva stenarterna äro
underkastade oupphörliga förvandlingar. Hvar vi kasta vära blickar, på jorden, i vattnet eller åt
höjden visar sig spår af samma styresman, som öfverallt gör samina lagar gällande, och uti allting
synes det oändliga åter vidtaga der det oändliga slutar.
De korta betraktelser vi i det föregående anställt under vår färd genom
verldsrymderna hafva lärt oss, att summan af hvad vi genom våra kunskaper
veta, är att vi veta ingenting annat än vår egen obetydlighet. Yi sjelfva, de
största och mäktigaste bland oss, försvinna till intet jemförda med jorden; jorden
försvinner till en omärkbar punkt mot solsystemet, och detta åter är ett intet
mot den oräkneliga mängd af verldssystem, måhända af en mycket högre ordning,
hvilka fylla den omätliga rymden. Hvad vi här sett, huru stort det än kunnat
förefalla, var likväl kanske blott en ringa del af det, som ännu aldrig kunnat nås
af något menskligt öga; torde vara endast förgården till naturens oändliga tempel,
dit ingen dödlig, äfven med konstens och vetenskapens högsta medel, inträngt eller
någonsin kommer att intränga. Hvilken kan väl beräkna huru många verldar ligga
bortom dem, som vi med våra starkaste teleskop kunna se blott såsom svaga
dimmor? Det är ingalunda omöjligt att, oaktadt ljusets utomordentliga hastighet,
årtusenden behöfts för att det från många himlakroppar skall hinna fram till oss,
och måhända finnas härar af solar, som redan lysa, fast jordens invånare först
efter årtusenden blifva dem varse, samt andra som lika länge varit utslocknade
och återgått till ett intet, ehuru vi ännu se deras ljus skimra på himmelen,
emedan den sista stråle de sände ännu icke framhunnit till oss. På alla sidor,
hvarthelst vi vända oss, äfven dit våra synglas icke hinna och der allt ljus är
för oss utslocknadt, äfven der öppna sig andra lika oöfverskådliga rymder, och
äfven dessa äro uppfyllda med nya verldar, nya bevis på Skaparens allmakt.
De här framställda åsigter öfver skapelsen, med hvad dertill hörer, rubba väl i vissa fall
de gamla dogmatiska lärosatser, som blifvit de okunnige från barndomen ingifna; men månne de
bestrida eller förringa vår religions framställningar om Gud och hans skapade verk? Jag tror
icke detta. En klar, med förnuftet öfverensstämmaude och från alla biafsigtliga
hemlighetsfullheter befriad åskådning af hvad som finnes till skall fastmera förhöja begreppet om den allmakt,
som styr och uppehåller allt; och ju närmare vi lära känna den Evige i hans verk, desto dj.upare
måste vi inse vårt eget intet och lyda dens bud, som allting förmår.
Upplyfter edor ögon i högder.a och ser: Ilo halver de ting skapat och förer deras hur fram
cfier tal: Den som kallar dem alla vid namn: lians förmaga och starka kraft är sa stor, att
honom icke ett fela kan. Es. 40: 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
