Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de vildaste former, livilka, sedda i solskenet, framställa de praktfullaste bilder
af kyrkor, slott, torn m. m., glänsande som kristall i alla regnbågens färger.
Det största isbräde, eller glacier, i Sverige finnes pä Sulitjelraa och sträcker sig till en half
mils längd och mer än 100 alnars höjd samt hänger öfver bergets sidor och betäcker dem som
en tjock isvägg. Här och der äro ofantliga hvalf och stora spetsiga ispelare, och emellanåt
rem-nor sä breda och djupa, att det ibland händt, att lappar med renar och allt försvunnit i dem.
Hela massan skrider jemt nedåt och skjuter framför sig ster.ar och eu svart gyttja; ispelarne
brista och falla med stort buller och ur remnorna framkommer ett smutsigt isvatten, allt under
ett oupphörligt knakande och brak, hvarom ingen beskrifning kan lemna riktigt begrepp. På
Alperna och andra bergstrakter kunna dylika skådespel bevitnas i ännu större skala. Springorna
i isfälten äro stundom öfvertäckta med snö, så att de ej synas, och således mycket farliga,
hvar-för de, som vandra deröfver, bruka sammanbinda hvarandra med langa tåg, så att om någon
nedsjunker, han åter må kunna uppdragas. Då vattenmassor, som samlats under isen, få tillfälle att
bryta sig ut, medföra de stundom väl bibehållna lik af förolyckade bergvandrare.
Till märkvärdiga fenomen i bergstrakter höra så kallade ispustar. Genom ismassornas
rörelser uppkomma stora öppningar, som sedan så tilltäppas, att luften ej får någon utgång. När
is och snö sedan sjunka tillsammans, så att den instängda luften för hårdt sammanpressas, bryter
han sig ut och framströmmar med en så genomtiängande kyla, att i grannskapet befintliga
men-niskor komma i fara att frysa ihjäl, hvarjemte en sådan luftström drifver fint söndersmulad snö
vidt omkring. Midt i sommaren på de klaraste dagar och vid lugn väderlek kan, synnerligen i
chweiziska alptrakterna, detta fenomen framstå för den förvånade vandraren.
Brinnande berg eller eldsprutande berg kallas vanligen vulkaner, ocli framstå
såsom en egen företeelse i naturen. Yttre formen på ett sådant berg liknar
merendels en kägla, och i öfversta toppen är en trattformig öppning, som kallas krater,
ett grekiskt ord, som egentligen betyder “bägare“. Ur denna öppning uppkastas
tidtals en mängd glödheta stenar, sand och aska, samt en glödande smält massa,
som kallas lava, hvilken ofta utflyter i sådan myckenhet, att den bildar
hundradetals alnar breda eldströmmar, som flyta flera mil långt och stora landsträckor med
växter, hus, ja, stora byar och städer deraf öfvertäckas och förstöras; stundom
uppkastas äfven sjudhett vatten. Om den förfärliga kraft, som verkar i ett sådant
bergs inre, kan man göra sig begrepp deraf, att stenar, som varit ända till 10 fot
tvärsigenom blifvit slungade 3,000 fot högt i luften. Yid sådana tillfållen höres
inuti berget buller, som af de starkaste kanonskott, och åt höjden stiger en tjock
rök, genomkorsad af tusende blixtar. Någon gång stiger ej lavan upp till
kraterns mynning, utan bryter sig ut på sidorna af berget. Sådan eldkastning
fortfar likväl icke jemt; stundom äro vulkanerna långa tider i hvila; från några
röker det blott, andra kunna hela sekler ej visa tecken till eld, men sedan
åter utbryta. Icke heller äro utbrotten alltid lika starka, utan stundom märkligt
svagare, men de förutsägas alltid af jordskakningar i vulkanernas grannskap.
Antalet af de på jorden befintliga vulkanerna kan ej bestämmas, emedan nya stundom
utbryta på ställen, der inga förut under historiska tiden funnits, andra synas för alltid utslocknade.
Endast på Island finnas ej mindre än 29 vulkaner, af hvilka endast 7 hafva haft mera än ett af
historien omtaladt utbrott; numera tyckes endast Hekla vara i verksamhet. I hela Europa finDas
utom dessa för närvarande icke flera än två, nämligen Etna på ön Sicilien och Vesuvius vid
staden Neapel uti södra Italien. Etna är störst, vid foten 18 mil i omkrets och till toppen 11,000
fot högt. Många städer och byar med herrliga planteringar ligga på dess sidor, deröfver står en
ekskog, som likt en krans räcker kring hela berget, och ofvanför denna finnas endast aska, snö och
is, som omgifva Kratern. Vesuvius är mycket mindre, men dess förödelser vid utbrotten’derför
ej ringare. Vid en vulkans utbrott är lavans framlopp mycket olika; först hon kommer ur
berget, rusar hon med en fart, som öfvergår vattnets ur den starkaste spruta, men då hon runnit
några hundra fot, har hon redan börjat stelna på ytan, då den påträngande måste sönderbryta
skorpan för att komma vidare, hvilket sker med ett jemt klingande rassel, likt det, som uppstår
om en mängd glasrutor krossas och kastas omkring. Härigenom hindras farten, så att strömmen
alltmera sakta framvältrar, men allt hvad han träffar förstöres ögonblickligt; kommer han till ett
träd. så flammar detta genast upp som ett fyrverkeri och försvinner; når han stenbyggnader, så
står deras inredning strax i lågor, och murarne instörta; är en vägg af gammal lava, så smälter
denna och blandar sig med den nykomna. Denna eldflodens långsamma framfart gör ofta möjligt
att berga husgeråd och dylikt, innan lavan hinner fram; men förlorad är den, som härvid råkar
förglömma sig eller under flykten låter vilseleda sig att stiga upp på någon till räddning
inbjudande kulle, kring hvilken lavan kan bana sig väg. Ofta undergräfves en sådan holme af
eldfloden eller omringas så nära deraf, att allt lefvande derpå brynes till kol; och lyckligast är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
