Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och total förändring uti kropparne och deras sammansättning. lenomenema af
förra slaget sägas Tara af fysikalisk natur, och läran derom kalla vi fysik; de
af senare slaget äro af kemisk art, och läran derom kallas kemi.
Om man med en hammare slår på en klocka, så höres ett ljud; genom ett linsformigt slipadt
glas synas bakom liggande föremål förstorade, och med detsamma kunna solstrålar samlas i en
pnnkt, så att brännbara kroppar dermed knnna antändas; med en spänd bågsträng kan en pil
erhålla en hastig rörelse; genom värme kan vatten förvandlas till ånga. Alla dessa fenomener,
så olika de kunna synas, hafva gemensamt att ingen egentlig förvandling försiggått, ty klockan,
glaset och bågsträngen äro oföräudrade, och ångan blir åter vatten om hon afkyles; dessa och
andra dylika företeelser tillhöra alltså fysiken. Om deremot ett stycke ved eller kol förbrännes,
så öfvergår det för alltid till ett tillstånd helt olika med hvad det förut var; om sand och
pottaska starkt glödgas blir deraf glas, hvari de förra kropparne svårligen kunna igenkännas; opj
svafvel och qvicksilfver upphettas tillsammans, försvinna båda, och i stället för det gula svallet
och det glänsande qvicksilfret finner man röd cinoher. Sådana företeelser tillhöra kemien.
Kraft är benämningen på hvad som verkar på eller uti alla kroppar och
orsakar deras förändring. Den liflösa naturens krafter äro hvad som
företrädesvis kallas naturkrafter, och den ordning dessa härvid följa kallar man naturlagar;
de härigenom åstadkomna forändringame benämnas naturhändelser eller
naturföreteelser (natur-fenomener). I följd häraf kallas naturligt allt som sker i
öfverens-stämmelse med naturlagame, naturstridigt det som motsäger dem och
öfvernatur-ligt hvad som verkas af en högre kraft, än den som blifrit i naturen nedlagd.
Naturkrafterna yttra sig på ganska många olika sätt uti skapelsen och äro rätta
förklaringsgrunden för allt, som kan uppfattas med våra yltre sinnen. Mycket sådant har fordom aHsetta
såsom öfvernaturligt och kallats trolldom, spökeri o. s. v. Vi skola i det följande söka bevisa,
oriktigheten af sådana fördomar genom framläggande af hvad vetenskapen hittills uppdagat-r
säkert finnas många sådana krafter, som ännu äro för oss okända.
Innan vi öfvergå till framställning af naturkrafterna och deras yttre och
inre verkningar, d. v. s. till fysiken och kemien, skola vi först göra klart hvad
vi förstå med kroppars och ämnens egenskaper och enskilda förhållanden.
Mårnppnrs egenstkaper. Dessa delas i allmänna och enskilda; de
senare åter skilja sig i omedelbara och medelbara.
Kroppars allmänna egenskaper äro bland andra: Utsträckning,
ogenomtränglighet, gleshet, samhållighet, delbarhet, rörlighet ocli tyngd.
En kropp må vara af hvad beståndsdelar, form och beskaffenhet som helst, så liknar han
ändå alla andra genom vissa egenskaper: 1) Utsträckning; han intager ett rum, hvilket, om
det är större eller mindre, likväl iir på alla sidor begränsadt, hvaraf bestämmes hans längd, bredd
och höjd eller tjocklek; storleken af det rum han intager kallas hans rymd (volym), det ämne,
som uppfyller detta rum, kallar man lians massa (materia), och beskaffenheten af bans
begränsning benämnes hans form (fason). 2) Ogenomtränglighet; ingen annan kropp kan på samma
gång befinna sig på samma rum; väl synes t. ex. vatten genomtränga en svamp, men det intar
icke samma plats som hans egna beståndsdelar, utan ingår endast i de öppningar, som
finnas-mellan dessa; samma förhållande är, om man doppar fingret i vatten eller slår en spik i en träbit,
den ena kroppen viker undan för dun nndra, men de intaga hvar sitt mm. 3) Gleshet; ingen*
kropp är fullkomligt tät, uti alla finnas större eller mindre öppningar, som man kallar
porer.-uti ganska många kunna dessa tydligt synas, uti andra äro de mindre märkbara; metaller tyckas
väl vara täta, men de upplösas af syror, hvilket icke kunde ske, om deras beståndsdelar voro
så sammanpackade, att intet mellanrnm fanns. 4) Samhållighet; denna består af en egen kraft,
kallad kohesion, genom hvilken en kropps beståndsdelar äro förenade; denna kraft är till sina
verkningar olika, hvaraf uppkomma de enskilda egenskaperna, såsom hårdhet, mjukhet, fasthet,
fiytbarhet o. s. v. 5) Delbarhet; en kropp må vara större eller mindre, så består han af ännu
mindre delar och kan i följd deraf sönderdelas; men denna delbarhet kan likväl icke utsträckas
i oändlighet, utan vi föreställa 09s att dessa delar slutligen blifva så små, att de ej vidare kunna
delas, och de delar, som utgöra yttersta gränsen för delbarhet, kalla vi atomer, ett grekiskt ord,
af nekande « och ro/ty (skärning), alltså oskärbara eller odelbara. 6) Rörlighet; man kan ej
tänka sig någon kropp så fast, att han ej skulle knnna rubbas från sin plats, om dertill nödig
kraft användes. 7) Tröghet eller framhärdighet; sä kallar man en kropps egenskap att
fortsätta det tillstånd hvari han befinner sig, antingen detta är rörelse eller hvila, till dess något
utom honom hindrar detsamma. Om man sitter på en stillastående vagn, och denna hastigt
sättes i rörelse, så ryckes öfre delen af kroppen bakåt, och om en löpande vagn plötsligt stannar
skjuter allt löst derpå framåt, begge en följd af trögheten, medelst hvilken hvarje kropp vill
bibehålla det tillstånd af hvila eller rörelse, i hvilket han befinner sig. 8) Tyngd, är namnet
på ett syftande till jordens medelpunkt, dit hvarie kropp skulle falla, om iDgenting hindrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
