Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
densamma. Till rymden lika storn kroppar kunna vara mycket olika i tyngd, och detta beror
af den större eller mindre tätheten i den massa, som utgör kroppens beståndsdelar.
Kroppars enskilda egenskaper, medelst hvilka do äro med hvarandra olika
i både inre och yttre förhållanden, bero merendels af de allmänna och äro
bland andra: hårdhet, mjukhet, seghet, sprödhet, spänstighet, fasthet, flytha/rhet o. s. v.
Kroppars såväl allmänna som enskilda egenskaper uppkomma nf naturkrafterna och deras
verkningsförmägu pä olika ämnen; samhällighet, tröghet och tyngd äro alla verkningar af den här
förut (sid. 132) omtalade attraktionskraften. En kropp kallas hård, när hans delar sammanhänga
med större kraft, så att han med svårighet låter en annan kropp intränga i sin massa, t. ex.
vissa arter af sten och metnller; den hårdaste af alla bekanta kroppar är diamanten. Mjuk
kallar man cn sådan kropp, som lätt gifver efter för en tryckning, t. ex. fuktig lera, vax, smör
m. fl. Seg eller böjlig är en kropp, som lätt antager annan form utan att gå sönder, t. ex.
träd, papper, vissa metaller m. m. Spröd eller skör kallas en sådan, som ej låter böja sig
utan att brista, t. ex. torr lera, glas, kol m. fl. Spänstig eller elastisk benämnes eu sådan
kropp, som väl utan att gå sönder ger efter för yttre våld, men genast återtar sin form, då
detta upphör, t. ex. stålfjedrar, liskben, kautschuk m. fl.; äfven eljest spröda kroppar kunna
i vissa omständigheter bli elastiska, t. ex. fina glastrådar. Smidig, Sträckbar eller tänjbar
kallar man en kropp, som låter förändra sin yttre form utan att förlora sin samhällighet; de
smidigaste kroppar äro do s. k. ädla metallerna: guld t. ex. kan utdragas till en tråd, hvars
diameter är endast ’/ono linie, och utvalsas till blad så tunna, att 200,000 sådana behöfvas
till en tums tjocklek.
Dessa äro omedelbara egenskaper; medelbara åter kallar man dem, som visa sig vid
föreningen af vissa olikartade kroppar. Så hr t. ex. socker hårdi och hvitaktigt till färgen samt vatten
lättflytande och färglöst; men om dessa båda bringas i beröring med hvaranda, ändras deras
beskaffenheter: sockret upplöses och vattnet blir tjockt och färgadt. Om deremot vatten bringas
i beröring med metall, sker ingen förvandling, utan begge förbli oförändrade. Sockret, som har
hårdheten såsom omedelbar egenskup gemensam med metallen, har tillika den medelbara att
smälta i vatten, hvilken metallen saknar.
Fasta kallar man alla de kroppar, som, då de lemnas åt sig sjelfva, bibehålla den form de
hafva. Flytande deremot äro de, hvilkas minsta delar af sin egen tyngd åtskiljas, då inga
yttre hinder hålla dem tillhopa. Lnftforiniga åter sådana, som sträfva att utbreda sig i alla
riktningar, om de ej innestängas; sådana ega tyngd och spänstighet samt kunna förnimmas
med käuselu, hvorfor dc räknas bland kroppar, ehuru de merendels äro osynliga för ögat.
iKrawnrk beaftititltnielnr. Fordom antogos fyra grundämnen för
allting annat, hvilka kallades elementer, af latinska ordet elementum (grundämne).
Dessa voro eld, vatten, luft och jord, hvilka ansågos såsom icke sönderdelbara.
Numera kunna de ej anses så, ty vetenskapen har visat, att vatten, luft och
jord hvardera äro sammansatta kroppar, det vill säga bestå af olika ämnen, som
kunna åtskiljas; elden deremot är ingen kropp, utan ett fenomen, och dessutom
äfven. sammansatt. Med elementer eller enkla kroppar förstår man nu sådana,
som icke vidare kunna upplösas i andra ämnen. Man räknar för närvarande
närmare 70 kända dylika, hvilka delas i två slag, nämligen metaller och metalloider.
Metall, af grekiska fitzalknv, kallas de enkla ämnen, som leda elektriciteten och värmet,
men sjelfva icke genom gnidning blifva elektriska, äro ogenomträngliga för ljuset och vid polering
antaga en egen glans (metallglans); metalloider, af grekiska iiSoe (ntseende), äro sig emellan
mycket olika och skilja sig från metallerna dorigenom, att de uppväcka elektriciteten, men leda
den icke, äro ofta genomskinliga, och hafva vanligen ingen glans; egenskaperna hos metallerna
och metalloiderna äro likväl icke strängt begränsade, utan gå stnndom in i hvarandra.
Metallerna delas i egentliga metaller, och sådana som med syre bilda alkalier
och jordarter. Till de egentliga metallerna höra: lantan, didym, cerium, mangan,
jern, kobolt, nickel, zink, cadmium, bly, tenn, wismut, koppar, uran, qvicksilfver, silfver,
palladium, rodium, iridium, platina, rutenium, guld, osmium, titan, tantal, antimon,
vol-fram, molybden, vanadium, krom, selen. Af de öfriga metallerna äro några, som
med syre bilda egentliga alkalier, hvarmed förstås syrsatta metaller, som hafva
en brännande lutsmak: kalium, natrium, litium, cesium och rubidium; andra bilda
alkaliska jordarter: barium, strontium, kalcium och magnesium. De öfriga bilda
egentliga jordarter, såsom aluminium, beryllium, yttrium, erbium, terbium, zireonium
och torium.
Metalloider äro: syre, väte, qväfve, svafvel, fosfor, kol, tellur, bor, kisel, fluor,
klor, brom, jod samt arsenik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
