Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mängd finnes fritt eller som det kallas gediget. Eörenadt med syre, bildar det
den skarpa vätska, som är känd under namn af svafvelsyra eller vitriololja.
1 grannskapet af vulkaner kan svafvel påträffas fullkomligt rent, uti större och mindre
åttkantiga genomskinliga kristaller-, orent eller blandadt med främmande ämnen kallas det råsvafvel.
Ymnigast förekommer det i föreuing med metaller, t. ex. med jern under namn af svafcelkis,
hvarur genom upphettning uttages största delen af det svafvel, som linnes i handeln.
Fosfor förekommer mindre allmänt än svafvel, ocli hufvudsakligast inom
djurriket, såsom en beståndsdel af de högre djurklassernas ben, men finnes äfven
uti andra delar af djurkroppen. Een och i fritt tillstånd är fosfor en fast, men
något mjuk kropp, ofärgad, genomskinlig, med en obehaglig hvitlökslik lukt och
smak, i hög grad giftig, utstöter i luften en hvit rök och lyser i mörkret med
ett svagt blåaktigt sken; men han kan äfven fås i andra former, såsom röd till
färgen och utan att lysa, samt vattenklar och flytande.
I nnseendc till fosforns egenskap att antändas och brinna endast vid skakning eller
vidrö-ring användes den numera allmänt till flere slags elddon.
Kol är ett af de allmännaste ämnen i naturen; det utgör grundämnet för
alla organiska kroppar och ingår i stor mängd äfven i den oorganiska naturen.
Renast finnes kolet i den ädelsten, som kallas diamant, dernäst uti blyerts.
Det man vanligen kallar kol ur hvad som återstår af ved och andra organiska ämnen, när
deras andra beståndsdelar geuom hetta blifvit bortdrifnn; vid förbränningar går en stor mängd
kol bort med röken, hvaraf en del afsätter sig som sot. Det kol, som linnes uti vatten och
luft, är vanligen förenadt med syre under namn af kolsyra.
Bor liknar till sina egenskaper i många afsoenden kolet, men förekommer
aldrig fri i naturen, utan alltid i förening med syre, hvaraf uppkommer borisyra.
Då borsyra förenas med alkaliskt natron bildas det salt, som vi kalla borax. Uti små sjöar
i norra Italien linnes borsyra fri, upplöst i vatten; då detta vid stark hetta bortgår, smälter
borsyrnn till ett klart glas.
Kisel är näst syret den ymnigaste af alla kroppar på jorden; den ingår
såsom hufvudbeståndsdel i de flesta mineralier samt finnes i sitt renaste tillstånd
i förening med syre uti bergkristaller.
Kisel förenad med syre, kiselsyra, har kallats kiseljord, och denna utgör hnfvudsakliga
beståndsdelen uti ganska många både nyttiga saker och lyxartiklar, såsom qvarn- och slipstenar,
glas, porslin, eftergjorda ädla stenar m. m. Den förekommer äfven i den organiska naturen
och bildar den hårda ytan på vissa gräsväxter, såsom rör, rotting, skäfte (skafgräs) m. fl., samt
linnes upplöst i allt källvatten.
Fluor är okänd i fritt tillstånd, men förekommer i naturen förenad med
kalcium till det mineral, som kallas flusspat; då till fluor kommer väte,
uppstår s. k. flusspatsyra eller rättare fluorvätesyra, en ytterst flyktig och i hög
grad giftig och förstörande gas, som uppsupes af vatten.
Flnorvätesyrn är den enda kropp, som kan upplösa kiselsyra och de ämnen, som innehålla
sådan, således äfven glas, hvarför den ej kan behandlas eller förvaras i glaskärl.
Klor finnes icke fri i naturen, men ymnigt i förening med andra kroppar;
tillsammans med metallen natrium bildar den koksalt. Pri utgör den en
gröngul gas med en obehaglig lukt, - som qväfver djur och släcker eld, men lätt
förenar sig med vatten och bildar Tdorvatten, hvarur en fast kristallisk förening
af klor med vatten vid afkylning erhålles. Med väte förenas klor till
klor-vätesyra eller s. k. saltsyra, och af dennas blandning med salpetersyra uppstår
Icunysvatten, en vätska som är så skarp, att de flesta kroppar, till och med guld
och platina, i den upplösas.
1 anseende till klors frätande egenskap, särdeles på organiska kroppar, användes den,
behörigen uppblandad, till ganska mångn tekniska behof, såsom vid färgcrier, till blekning af garn
och tyger, för bortskaffande af illaluktande eller smittosamma ämnen ur luften, m. m.
Brom förekommer aldrig fri, endast sparsamt i förening med metaller,
samt uti hafs- eller saltkäll-vatten. Pri är den en tung, svart vätska med
obehaglig lukt och liknar i hög grad klor i sitt förhållande till andra kroppar.
Jod finnes heller aldrig fri och förekommer äfven ganska sparsamt uti
bafsväxter och hafsdjur; är en fast, gråsvart, halft metallglänsande kropp, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
