Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bristande uppmärksamhet härvid vållar ej sällan olyckor. Ute på öppna hafven knnna tidvattnen
icke mörkas, emedan deras sidor äro så långslnttande, att äfven med den starkaste fart flere
timmar åtgå för att komma upp och ned för desamma.
Floden sammanträffar icke noggrannt med månens ställe öfver vattnet, ntan kommer något
efteråt; vattnets stigningsrörelse hinner icke förändra sig sä hastigt, som jordytan ilar undan.
Vagrörelser. Dessa utgöra den allmännaste förändringen å vattenytor
och uppstå på alla sådana, som äro tillgängliga för vinden, emedan blåst är den
förnämsta orsaken till dem, ehuru de äfven kunna uppkomma af andra skäl.
Vågornas storlek rättar sig dels efter den styrka, som uppväckt dem, dels efter
vattensamlingens vidd och djup. Uti Östersjön bli vågorna sällan öfver 8 fot
höga, och då lika mycket räknas på djupet mellan dem, så befinner sig alltså
ett skepp 16 fot högre den ena stunden än den andra. Uti t. ex. Stilla hafvet
deremot kunna de uppgå till 30 fot, så att skilnaden mellan en vågrygg och
vågdalen utgör 60 fot; men här äro de likväl för sjöfarande mindre svåra,
emedan deras bredd efter mätning utgör öfver 500 fot, och således deras
lång-sluttande sidor mindre besvärliga att för fartyget passera upp och ned, än de
mindre vattenytornas väl lägre, men mera tvärbranta böljor.
Då två vågsystciner mötas och korsa hvarnndra, danns de korta och spetsiga böljor, som
äro så vådligu för sjöfarande; samma förhållande är då vågornas jemua gång stores af klippor
eller bankar, som belinna sig under vattnet. Vågorna erhålla hiirnf pä ytan en hvirflande och
fräsande rörelse; sådana ställen kullas bränningar och äro mycket farliga att nalkas.
Af vinden uppväckta vågrörelser hafva en rak utsträckning, men åtskilliga audra kunna äfven
bildas; kastas någon kropp pä en lugn vattenyta, så uppstå cirkelformiga vågor, som vidga sig
utåt; skakas brädden af ett vattenkär], så uppkomma vid kanten vågor som fortplanta sig inåt.
Alla vågor likna hvurandra deruti, att de framgå utan att störas af andra vågor; möta de ett fast
hinder, så reflekteras de, d. v. s. de kastas tillbaka och börja rörelse åt motsatt håll; är på ett
sådant hinder en öppning, så fortsätter den del af vågen, som träffar denna, sin rörelse framåt,
under det de öfriga delarna reflekteras. Vågornas hastighet är i medeltal 4j mil i timmen.
Att det endast är vågorna, men icke vattnet som flyttar sig, kan synas af en flytande kropp,
som ligger i eu sjö: han höjes och sänkes väl med hvarje våg som går förbi, men ligger qvar
nästan på samma ställe, och flyttas han, sker detta vanligen antingen af vinden eller af
strömsättningar. Vattnets rörelse är likväl icke ensamt höjning och sänkning, utan i hvarje våg
hafva vattenpartiklarne en nästan cirkelformigt rullande rörelse omkring hvarandra.
Strömdrag. Det kan synas som ott vatten, hvilket har stöd pä alla sidor
och alltså har jemnvigt, äfven borde vara stilla, men så är icke förhållandet
i större samlingar. Der en större ström faller in i en sjö vid ena sidan och ut
vid en annan, kan någorlunda förklaras att strömmen äfven synes i sjelfva sjön;
men äfven utan sådan synlig orsak gå ofta ganska starka strömmar genom för
öfrigt stillastående vatten. Så synes t. ex. i Yettern en stark ström gå långsåt
vestra stranden norrut, ehuru denna sjö ej har andra tillflöden än bäckar och
smärre åar; liknande företeelser synes uti Genovesjön i Schweiz, Loch Lomond i
Skotland m. fl. Alla sådana äro likväl obetydlighoter emot de väldiga strömmar,
som genomkorsa de stora hafven nästan i alla riktningar. Bland dessa utmärka
sig tvänne framför alla andra både genom sin längd, sin bredd, sin hastiga fart
och sin skilnad i värmegrad från det omgifvande hafsvattnet; den ena af dessa
går genom Atlantiska hafvet, den andra genom Stilla hafvet. Atlantiska
hafs-str ömmen börjar ofvanför Madagaskar, går omkring Godahoppsudden snedt öfver
oceanen till Vestindien och in i Mexikanska viken, följer sedan, under namn
af Golfströmmen, Nordamerikas östra kust till inemot Newfoundland, der han
vänder åt nordost, genomgår i denna riktning ånyo oceanen, förbi Skotland och
utåt Norges vestra kust till Spetsbergen och Nordkap. Den väg man
observerat denna ström sålunda genomlöpa uppgår till ej mindre än omkring 2,000
svenska mil; han är på sina ställen 10 mil bred och han flyter med en fart, som
der han är smalare, öfverträffar alla strömmar på landet. Hans vatten är många
grader varmare än det omgifvande hafsvattnet. En mindre ström, lika varm
och hastig som denna, går från eqvatom utmed Kina och Japan till
Bohrings-sundet. Stilla hafvets ström, den andra af de större, visar sig först vid
Amerikas södra udde, följer Sydamerikas vestra kust till ofvanför Peru, vänder der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
