Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sinn blad, som utgöra deras andedrägtsorgnner, insuga de kolsyregas, behälla kolet, som ingär
såsom cn beståndsdel i deras organism, och återgifva ren syrgas åt luften. Växterna insuga hvad
djureu utandas, och djuren inandas livad vaxterna utdunsta, och så nnderhålles jemnvigten.
Uti det följande tala vi endast om ren atmosferisk luft.
Såsom en’ materiel kropp innehar luften alla andra sådanas egenskaper
och är deijemte i hög grad flytande och elastisk. Luftens täthet’och tyngd
tilltaga åt djupet och aftaga mot höjden, och har vid hafs- eller jordytan den
för det organiska lifvet tjenligaste sammanpackningen; hennes vigt är här
omkring 770 gånger lättaro än vatten, men detta varierar något i följd af större
eller mindre hetta, fuktighet o. s. v. Luftkretsens höjd är beräknad till
omkring 64 svenska mil, men kan ej noga bestämmas i följd af den allt mer åt
höjden "förminskade tätheten. Såsom likt allting annat hvilande på jordytan,
åstadkommer luften der en tryckning, som motsvarar tyngden af 34 fot djupt
vatten, d. v. s. omkring 21^ skålpund på hvarje qvadratdecimaltums yta.
Luftens spänstighet synes deraf, att bon låter sammantrycka sig men genast återtar sin
förra vidd, när tryckningen upphör. En med luft fylld blåsa kan betydligt sammanpressas utan
att brista; ett annat eukelt och åskådligt prof härpå kan åstadkommas genom följande leksak:
en genomskinlig gåspenna skures jernn i båda ändar, hvarefter den större nedstickes i ett äple,
en rofva eller dylikt, så att han utskär en liten propp, som stannar i röret, och med en passande
laddstake skjuter fram emot rörets andra ända, hvarefter en ny propp formeras på samma sätt;
när den senare framskjutes, sammanpressas den emellan dem varande luften, hvilket kan gå ända
till ’/8 eller af dess förra rymd, men slutligen utdrifves den första proppen med en smäll
och betydlig hastighet af den sig åter utvidgande luften.
Om en större ihålig kula först viiges noga, och sedan göres lufttom och väges åter, så är
hon betydligt lättare än förut; på delta stitt har luftens tyngd utrönts. Såsom flytande kropp
trycker likväl luften icke ensamt nedåt, utan äfven åt alla sidor, hvaraf tryckningen blir omärklig.
En ordinär menniskokropp har omkring 1500 qvadrattnms yta, och bär alltså en lnfttryckning
motsvarande vid pars 32,000 skålpund, eller lika mycket som 20 vanliga vagnslass. 1 stället
för att detta skulle vara obehagligt och besvärligt, är det tvärtom angenämt och nödvändigt,
ty kroppens safter hnfva cu sträfvnn att utvidga sig, och hvarje åder skulle spännas ut och
kroppen sönderbrista, om den befunne sig i lufttomt rum. De som uppstiga på höga berg,
der luften är tunnare, finna blod tränga fram ur ögon, öron, näsa och läppar, emedan den
vanliga och tillräckliga lufttryckningen der saknas.
Lufteus tryckning och spänslighet gifva anledningar till ganska många intressanta
experi-raenter. Om luften utsuges ur en fingerborg, en flaska eller dylikt, så hänger den sig fast vid
läpparno eller tuugan; så fastnar äfven ett koppglas, då det göres lufttomt. Om uti ett vanligt
glas slås vatten och ett kort eller annat fast papper lägges ofvanpå kanten och glaset sedan
stjel-pes, så kan det bäras i denna ställning, utan att bvarken papperet bortfaller eller vattnet
utrinner. Med ett stycke läder och ett snöre kan man inrätta en så kallad sugare: snöret fästes
på midten af skinnlappen, hvarefter denna fuktas i vatten och lägges på en slät sten; om man
derpå drar uppåt i snöret så lyftes stenen upp, om hnn ej är alltför stor och ingen luft kan
inkomma mellan denne och lädret. Om en flaska fvlles till hälftea med vatten och sedan korkas
fullkomligt lufttät, men genom korken nedgår ett rör, som räcker ned i vattnet, och man genom
röret blåser mera luft i flaskan, så skall en vattenstråle i stället utspringa ur röret, frampressad
af den sålunda förtätade luften ofvanpå vattnet inuti flaskan.
Barometer, af grekiska fiapo? (tyugd) och pirgov (mått), är ett instrument
uppfunnet i anledning af luftens tryckning, och som utvisar den olikhet i
luftens tyngd, som uppkommer dels af mer eller mindre fuktighet, dels af ortens
läge öfver hafsytan. En barometer består af ett cirka 30 tum långt glassrör,
som vid ena ändan är böjdt i en lialfcirkel och der utblåst till en ihålig kula;
röret är upptill tätt, lufttomt och fyldt med qvicksilfver, som äfven till en del
fyller kulan, hvilken är öppen, sa att qvicksiifret är åtkomligt för luften.
Detta glasrör är fästadt på en skifva, vanligen af trä, på hvilken är anbragt
en graderad skala, utvisande från den högsta till den lägsta punkt
qvicksilfver-pelaren inuti röret kan vid lufttryckningons förändringar uppnå.
När luften är mycket torr, är hon tung och trycker hårdare på qvicksiifret, som deraf
drifves högre upp i röret; meu är luften fuktig så’ blir hon lättare, hvarigenom qvicksiifret
sjunker, hvilket äfven är fallet, om jemnvigten i atmosferen störes af häftiga stormar, oväder
o. d. Som barometern gifver tillkänna förändringar uti luftkretsen långt förr, än moln och
nederbörd visa sig, brukas han i många hus såsom väderleksspåman; det erfordras likväl många och
noggranna observationer på hans tillfälliga förändringar, om han som sådan skall kunna användas
med någon tillförlitlighet. Mera vigt har man lagt vid barometern såsom mätnings-instrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
